Med pappa på besök var förra helgen planerad in i minsta detalj. Match på lördag mot Sundsvall och dagen efter mot Östersund, däremellan skulle de äta hamburgare och se El Clasico på tv innan de efter söndagens fajt skulle åka hem till Kalix för några dagars höstlov.
Men planerna spräcktes redan i slutet av Sundsvallsmatchen.
– Det var sista bytet, det var kanske 30 sekunder kvar. Det var jag som tacklade och då fick jag högst oturligt en klubba just emellan (han pekar på överkroppen). Det kändes lite onödigt av mig att gå in så hårt när det ändå var klart att vi skulle vinna. Men det är sånt man börjar tänka på i efterhand, det är ganska vanligt att vara efterklok, säger Simon Andersson, 18, från Kalix, som går på hockeygymnasiet i Kiruna samtidigt som han spelar i klubbens J20-lag, när han slagit sig ner i fiket på Sunderby sjukhus.
Fick du ont direkt?
– Det kändes först som att jag tappade andan, det var första reaktionen, men sen fortsatte jag resten av bytet. Sen tänkte jag att jag måste tacka spelarna, att jag inte kan kliva av innan det. Så jag tackade alla innan jag snabbt åkte ut i omlädningsrummet och la mig på bänken och lutade mig bakåt. Då kände jag ”det här är inte rätt”, och då började jag tänka på om det var ett revben eller om det kan vara något med organen. Men jag tänkte först bara ta någon panodil och spela dagen efter, det var första tanken. Fast det blev lite annorlunda...
Pappa Robert Andersson fyller i:
– Från början var det nog ingen som fattade hur allvarligt det var. Det hade varit en sak om han hade segnat ihop på isen och fått åka ambulans därifrån, men nu var det ju inte så. Själva händelsen såg inte allvarlig ut och därför tror man inte heller att det kunde bli en sån följd av allting... Det trodde inte du heller, du skulle ju på Empes (klassiskt gatukök i Kiruna), säger Robert och tittar på Simon.
– Ja, jag skulle ju bara in på ”lassa” och kolla och sen skulle vi på Empes och åka hem och kika El Clasico, minns 18-åringen.
Efter att ha upptäckt blod i urinen åkte far och son upp till akuten i Kiruna för att kontrollera vad som var fel – och där gick det fort.
En röntgen senare låg Simon i ambulansflyget på väg mot Luleå, samtidigt som pappa Robert tog bilen ner.
18-åringen transporterades sen med ambulans till Sunderby sjukhus där mamma Marlene och lillebror Samuel mötte upp vid akutmottagningen.
Minns ingenting
Där konstaterades det att hans njure hade delat på sig.
Fast det var dagarna efter som dramatiken började på allvar. På grund av den trasiga njuren rann det ut urin i kroppen och det medförde en kraftig infektion och nedsatt lungkapacitet.
I mitten av förra veckan var det så pass illa att ingen visste hur det skulle sluta.
Men 18-åringen har själv inget större minne av det.
– Tisdag och onsdag är som svart. Det enda jag minns är när jag varit ner på röntgen, för det gjorde så jävla ont. Där lyfte de mig mellan sängarna och det var en pina. Men läkarna har tydligen sagt att om jag inte hade spelat hockey och varit så vältränad är det inte säkert att jag hade överlevt det här, säger han och fortsätter:
– Det var dramatiskt. Men man hade ju full beredskap (Intensivläkare, urologispecialist, infektionsläkare och anestesiläkare, reds anm) ifall något kritiskt skulle inträffa med lungorna och andningen. Man misstänkte ett tag att jag hade blodproppar i lungorna.
Blodproppar hade han inte och i torsdags började det vända. Han blev successivt piggare och piggare och i lördags kunde läkarna säga de befriande orden, ”krisen är över”.
Och när NSD besöker Simon Andersson under tisdagen, en vecka efter att de 48 kritiska timmarna hade sin början, har han återhämtat sig så pass mycket att han orkar titta framåt.
– Jag börjar längta efter att få komma hem (skratt). Jag har lite ont på nätterna men det är väl så det ska vara och det kommer väl göra ont ett tag framöver, säger han och berättar om hans första mål:
– Det är att få komma hem härifrån och sen komma tillbaka till allt det vanliga, förutom hockeyn då. Det är väl det som är längst bort, tyvärr. Jag lär vara borta stora delar av den här säsongen, om jag ens kommer tillbaka något i år.
Vad är det första du ska göra när du får komma hem?
– Kanske ta en pizza – och vara med polarna (skratt). Det ska bli roligt att ställa sig på vågen och se hur mycket man har rasat i vikt. Sjuksköterskorna säger åt mig att jag blivit så smal i ansiktet... Ligger jag på 75 kilo nu är det bara att börja äta som en gris.
Det sägs att det första du frågade när ni landade i Luleå var när du kan vara tillbaka på is.
– (Skratt) Det gjorde jag säkert. När jag gick på morfin där i början frågade jag nästan alla när jag kan vara tillbaka, men nu börjar man acceptera att det kommer ta ett tag.
I väntan på att få komma hem – det är ännu oklart när han är så pass stark – får han fortsätta sitta vid datorn, ta korta promenader och se på Rederiet i SVT:s öppna arkiv.
Och när han väl är tillbaka på is igen har han tänkt vara samma gamla vanliga Simon Andersson.
– Jag kommer nog inte ändra min spelstil. Det här var en olyckshändelse, maximal otur. Jag har inte tänkt åka runt och vara rädd och feg på plan, utan jag har tänkt köra på som vanligt. Det är när man åker runt och är rädd som det händer, säger han.