En del spelare går av planen med nedsänkta huvuden och tunga suckar.
Andra står i små grupper och försöker hitta svaren på vad som gick fel.
Målvakten Johan Lutström slår sig ner på en bänk utanför omklädningsrummet och konstaterar:
- Ny förlust och tre insläppta mål igen.
IFK Luleåveteranen funderar ett slag och säger sedan:
- Jag tycker ändå att vi har ganska bra kontroll. De skapar ju inte så mycket, visst det gör ju inte vi heller. Men vi måste lära oss att hålla tätt.
För IFK Luleå visade återigen upp två mindre bra sidor i matchen mot Östersund.
Ett mediokert försvarsspel - och ett uddlöst anfallsspel.
Redan efter tio minuter gjorde förre Bodenspelaren Jonas Desai 1-0 till Östersund.
Direkt efter halvtidsvilan ökade Tom Perman på till 2-0.
- I dag känns det ändå hyfsat bra, men så släpper vi in ett skitmål. Sedan släpper vi in ett skitmål till. När vi gör 2-1 får vi en liten push, sedan får vi ett nytt skitmål mot oss. Det blir en ond spiral, menar Lutström, som heller inte har någon bra mirakelmedicin att plocka fram som får stopp på Luleås negativa trend.
- Hade vi hitta en lösning på problemet hade vi ju fixat det här. Det är något som är sjukt svårt att träna på. Det är ju inte organisationsmässigt som det faller på. Det är något som sitter i bakhuvudet. Vi måste hitta tillbaka till den grundtrygghet som vi hade i fjol. Nu gör vi för mycket individuella misstag, menar han.
Ni känns mycket mer ängsliga och stressade ut nu än i fjol?
- Så är det nog, det är lite hämmat. Det känns som att vi springer och håller andan ute på planen. Vi har inte något flyt med oss. Det är jobbigt, säger Lutström och fortsätter:
- Vi måste vara nere i noll eller max ett insläppt mål per match. Vi har inte råd annars. Vi kommer inte göra tre mål per match, det förstår nog alla.
Går det att göra några taktiska ändringar för att bryta mönstret?
- Man kan ju alltid ändra och laborera lite med taktik och uppställningar. Vi provade att pressa högt idag, vi har provat att pressa lågt. Vi har provat det mesta känns det som. Men jag tror att det gäller att vi får in en säkerhet i gruppen igen. Vi måste våga lita på oss själva och varandra. Man kan inte vänta på att det ska vända, men samtidigt är det kanske det vi behöver göra. Vi måste få tillbaka grundtryggheten igen.