Efter fyra framgångsrika år lämnade Luleås tränarkvartett Jonas Rönnqvist, Tomas Berglund, Roger Åkerström och Daniel Henriksson sina uppdrag. Fyra nya namn presenterades relativt snabbt – och den nye översteprästen i Luleås hockeyförsamling heter Joakim Fagervall. Född i Kiruna, uppvuxen i Övertorneå, hyfsad juniorspelare i Kiruna AIF, lyfte sönder ryggen i gymmet, blev tränare – och fortsatte. I tolv säsonger har Fagervall varit huvudtränare i allsvenskan och nu gör han debut i landets högsta serie.

– Egentligen har jag bara haft ett riktigt erbjudande från elitserien under de åren, det är en gång som jag tackat nej. Det var i fjol. Då hade jag avtal med Västerås, ingen klausul och jag skulle aldrig säga att jag vill bryta. Har man ett avtal så gäller det.

Hockeyn fick Joakim Fagervall att flytta, först till Kiruna, sedan söderut, men även om han sedan länge lämnat Tornedalen är det inte lika lätt för Tornedalen att lämna honom.

Artikelbild

| Old school. Joakim Fagervall vill att spelarna visar känslor. ”En liten del av befolkningen får hålla på med sånt här, då ska man fan i mig se det som en ära – och lägga ner all energi man har”, säger Luleås tränare.

– Den där andan, att man ska göra rätt för sig, den sitter kvar. Naturligtvis, det var det enda jag fick höra under min uppväxt. Jag menar, att försova sig? Det existerade ju inte. Jag har ju varit murare, jag har suttit med gubbarna i barackerna, jag är uppvuxen i den miljön. Under sommarloven jobbade jag på en stenkross, jag har präglats. Livet är inte det du ser, det är vad du gör, säger Luleås nye huvudtränare.

Vi lever i ett samhälle där allt mer handlar om snabb tillfredsställelse och individens absoluta valfrihet. Är inte din inställning omodern?

– Inte för mig. Jag tycker att det är viktiga saker. Är man överens om något så gäller det. Så funkar jag, så vill jag att det ska funka. Det är klart jag vet att andra inte tänker så – men det skiter jag fullständigt i.

Det låter lite för enkelt.

Artikelbild

| Finslipar. Under våren har Fagervall haft tät kontakt med sina kolleger Anders Burström (bilden) och Stefan ”Skuggan” Nilsson.

– Klart att jag kan bli tokig om någon bryter en överenskommelse, men någonstans måste man lära sig att skita i det också. Jag har valt att leva mitt liv så här, det är ganska enkelt, är man överens så är man överens.

Jag och mina kolleger har pratat med många som haft med dig att göra. Det finns inte någon som sagt något negativt, varken spelare eller ledare. Samtidigt framstår du som hård och stundtals tjurig, inte uppenbart enkel att tycka om. Det rimmar inte riktigt.

Artikelbild

| Vill fylla hallen. ”Vi har kanske 10 000 personer i Luleå som vill se våra matcher. Men som idrottare måste vi vara ambassadörer för de övriga 65 000 – eftersom vi vill ha dem till hallen också”, säger Fagervall.

– Sanningen ligger nog mitt emellan. Jag är jävligt tjurig när jag vill ha saker gjorda, då ser jag till att det händer. Men jag får också saker att fungera, jag står för något. Jag lever inte det här livet för att bli omtyckt, jag gör det för att jag vill göra något bra och känna en tillfredsställelse i ett väl utfört arbete. Man kan inte bara nöta igenom de här dagarna på klotet och sedan stå där och undra vad man egentligen gjort. Jag tror att det är en del av anledningen till att jag är omtyckt, eller i alla fall respekterad.

Det verkar som att du varit omtyckt.

– Jag är inte ute efter det, men jag vill att bilden av mig säger att jag stod för det jag sa. Jag är vad du ser. Jag visar när jag är väldigt ledsen, jag visar när jag är förbannad, jag kan bli tokig – och det visar jag också. Men jag kan be om ursäkt om jag har klivit på för hårt.

Det finns flera historier om Fagervalls hårda attityd, en av dem lyder enligt följande: Under tiden i Västerås trodde en av spelarna att han var Allan Ballan. Till slut ledsnade Fagervall och tog in spelaren på tränarrummet. Där slog han fast att spelaren absolut fick fortsätta bete sig som han gjorde, men att det i såna fall inte skulle bli några fler samtal dem emellan. Då skulle hans nästa möte istället bli med sportchefen och det skulle mest handla om hur han skulle ta sig från Västerås efter att ha fått sparken.

När jag frågar Fagervall om sanningshalten i historien skrockar han och ser inte helt missnöjd ut.

– Den kan nog stämma, hehehe.

Kan du vara lika tuff på den här nivån?

– Jag är den jag är. Inte kommer jag att fundera på vilken nivå jag befinner mig på – men det där var ett väldigt speciellt tillfälle. Att spelare beter sig tvärt emot vad man kommit överens om fungerar till en viss gräns, sedan måste man bli övertydlig. I det här fallet funkade det jävligt bra, men det beror på vem det är och på vilket sätt man hamnar i situationen.

Du är ny här. Tror du att det kan komma en situation där en spelare i Luleå Hockey tänker ”men den där allsvenska sopan, jag skiter väl i honom”?

– För den spelarens skull så hoppas jag inte det… Hahaha, nej, men vad fasen, på den här nivån har du rätt att kräva kompetens – och kompetens är respekt. Jag tror inte att den situationen lär dyka upp.

Du har naturligtvis sett Luleå en del de senaste fyra åren. Vad har du sett?

– En oerhörd arbetsmoral. Som norrbottning har jag alltid haft min bild av Luleå Hockey och i den ingår en jävla bra arbetsmoral och fin lagsammanhållning. Tyvärr räcker det inte alltid att bara jobba.

Rönnqvist står för många av de saker som du själv står för, ni låter rätt lika i ert sätt att beskriva vägen till framgång. Hur kommer man att se att du tränar laget istället för han?

– På förhand är det svårt att säga exakt. De har gjort ett jävla bra jobb, men jag hoppas att vi ska kunna tillföra lite mer spets i spelet. Jag hoppas att vår ledartrojka med framför allt ”Skuggans” öga för det offensiva ska kunna skapa ett bra spel som luckrar upp motståndarna och hittar till mål. Det är min förhoppning och tro – för det fyller hallen.

Det låter som publikfrieri?

– I slutänden kan vi inte spela hockey för vår egen skull. Vi ska spela hockey som folk vill se på, det är ju de som betalar oss.

Jag tror inte att det uteslutande handlar om mål. Mitt intryck är att det folk verkligen saknar är det där galna attackpsyket som Luleå stod för i mitten av 90-talet.

– Hockey är en känslosport, man ska visa känslor som spelare. Det tycker jag är det absolut viktigaste. Vi pratar om det på innebandyn, vi pratar om det på kampsporten, vi pratar om det i löparspåret. Det är jävulskt viktigt att man visar attityd. Hockey utan attityd – vem fan vill se det? Inte en jävel.

Du verkar vara väldigt klar med hur du vill spela nästa säsong.

– Man ska ha klart för sig att det inte är min hockey som ska spelas där ute, verkligen inte. Vi sätter ihop ett spelsystem, vi tre tränare, och sen finns det en bas som säger hur föreningen vill spela. Inte detaljerat, men i stora drag: Skridskostark, fysisk, offensiv hockey. Det som verkligen har präglat vårt arbete den här våren är att det ska vara roligt att titta på oss. Publiken ska älska att komma hit och titta varje match – för att precis vad som helst kan hända.

Det har inte varit så tidigare år. Snarare tvärt om, man visste exakt vad som skulle hända.

– Precis, vi vill skapa känslan av att ”vad blir det i kväll då?” Det är grejen. Luleå har alltid stått för de värden som föreningen satt upp, men jag minns ju hur det var när jag var ung. Det hände alltid någonting. Vi åkte 25 mil för att det var så jävulskt roligt att se vad de skulle hitta på.

Tror du det blir lätt att åstadkomma?

– Det finns ju en tradition här. Det är ju inte som att de började spela hockey här i fjol – och det finns stor respekt för klubben ute i Sverige. Om du körde handuppräckning på de elva andra lagen om vilken hall de skulle vilja spela sin premiär i så lovar jag att inget av dem skulle välja den här. Det har gänget som var innan oss skapat, det gäller för oss att ta vid där.

Tror du att det är så fortfarande?

– Ja. Och så ska det vara i fortsättningen också.