Vad skapar rasism? Det är en fråga många försökt ge sig på att besvara. Ofta hamnar vi hamnar vi i diskussioner om ilska och jakten på syndabockar, som följd av skev maktfördelning och uppgivenhet.

Det är i teorin rimligt. Att när samhället misslyckas med att skapa jämlikhet mellan individer skapas istället förakt grupper emellan. Det är såklart lättare att tro att invandrare tar alla jobb om man själv är utan jobb, exempelvis. Det är lätt att tycka att invandring kostat för mycket när man ser andra samhällsviktiga funktioner inte tillåts kosta så mycket som den behöver. Det är lätt att tycka illa om och bli missunnsam mot grupper när man själv har det tufft.

Klass, utbildningsnivå, om man bor i storstad eller på landsbygd – allt sådant kan påverka vad för personer vi växer upp att bli. Men orsak och ursäkt är olika saker. Både rasister och den intellektuella vänstern (som vill ursäkta rasisterna ur någon slags klassrelaterat dåligt samvete) behöver komma ihåg det.  Ingen har rätt att bli rasist bara för att ens liv inte gått som man velat.

Det går att förstå, på ett teoretiskt plan, att demokratiunderskott och nedsatt samhällelig service, i kombination av att kanske bli arbetslös och känna sig oviktig i samhällets ögon kan göra att man känner sig arg. Men problemet sitter faktiskt hos dig om du tar den ilskan och väljer att bli rasist.

Samhället är på många sätt trasigt. Demokratiunderskott på landsbygden och upplevd maktlöshet hos de som tjänar minst är livsfarligt. Men arbetarklassens lösning på dessa problem har alltid varit att kräva sin rätt genom organisering. Man börjar inte klottra hakkors på busshållplatsen.

En genomtänkt klassanalys får inte bli att vi diskuterar huruvida någon är rasist av ”en rimlig anledning”. Daltandet med rasister är tröttsamt. För orsak och ursäkt är olika saker. All samhällelig orättvisa, all känsla av uppgivenhet, maktlöshet och utanförskap är dåligt och ska bekämpas. Inte bara för att det kan föda rasism, utan för att det är orättvist i grunden.

För vi har också så många antirasister som också är arbetarklass på glesbygden, som dagligen tar diskussionerna i fikarummen på jobbet eller vid middagsbordet hos svärföräldrarna, och dessa är i exakt samma livssituation som rasisterna de säger emot. 

Antirasism kräver klassanalys, ja. Men på rätt sätt. Inte som en förklaring eller ursäkt, utan som en del i att uppnå jämlikhet.

Högerns antirasism går ut på att ”inte se hudfärg” och sedan låta arbetarklassen bråka om smulor. Arbetarklassen i Sverige har alla färger. Tillåter den intellektuella, storstads-centrerade vänstern klass vara en ursäkt för att bli rasist så tillåts också splittring av arbetarklassen. 

Det är kontraproduktivt. Men tyvärr något som ofta syns i olika debattforum.

Högerpolitik splittrar. När skola, vård, och all annan samhällelig service får stryka på foten för skattesänkningar för de rikaste, försvagas tron på att samhället faktiskt är till för alla. Den grundläggande idén om att vi alla, oavsett hudfärg, klasstillhörighet, och om vi bor på landsbygd eller i storstäder, eller rentav är födda i något annat land, ändå ska ha samma möjligheter att förverkliga sig själva måste vara målet för det demokratiska samhället.