Livet går vidare efter katastrofen på sjön
Det var många tunga dagar i Sirges sameby efter katastrofen i Kutjaur då 291 renar drunknade.- Det gör ännu ont, men man kan inte lägga sig ned och dö. Nu jobbar vi vidare med de renar som lever, säger renskötaren Jakob Nygård, vice ordförande i byn, under renskiljningen i Suorva.
Far och son. Kent och Nika Pittja tillhör en annan sameby men är på plats för att hjälpa till med renskiljningen.
Foto:
Renskiljningen, innan djuren ska föras vidare till vinterbetesland.
I den största hagen rör sig omkring 3 000 renar runt, runt likt ett obrutet pärlband.
Det ger ett mäktigt och dynamiskt intryck.
Renskötarna beger sig i grupper till mindre hagar, dit deras respektive renar ska slussas in efterhand.
- Kontor heter det här på svenska, säger Jakob Nygård, och visar oss in i en av hagarna.
Det råder en glad och uppsluppen stämning renskötarna emellan och till sin hjälp har de också ett gäng kraftfulla medhjälpare som ser till att varje ren kommer in i rätt kontor och prickas av i en lista.
Innan katastrofen i Kutjaure var planen att ta renarna till Kuorpak, där samebyn har en större och bättre anläggning för renskiljning.
- Nu fick det bli Suorva i stället som låg närmare till, säger Jakob Nygård.
Personligheter
Han lever med sina renar nästan året runt och känner igen de allra flesta av dem på håll.
- Man tittar på lynne, hår och horn. De är ju alla olika personligheter och är ens trotjänare. Vissa har man ju haft i tio-tolv år, säger han och ser tillbaka till dagen då flera av dem gick förlorade.
Stängde av
- Det var hemskt att se alla 3 000 renarna ute i vattnet. Och särskilt de 291 som inte tog sig upp. Först blev man ju ledsen över att så många renar drunknat och sen när man kände igen flera av dem där ute i vattnet som sina egna då gjorde det ont.
För att klara bärgningen var han tvungen att "stänga av".
Kopplades bort
- Jag kopplade bort känslorna och gick in i katastrofläge. Men nog har jag gråtit många tårar över det som hände. Tills man börjar jobba då slutar man, säger han.
För dagen är det just arbete som gäller och ett långt arbetspass som räcker långt efter mörkrets inbrott. Jakob Nygård är fokuserad och ser ut att både trivas och må gott där han står i renhagen. Efter en natt i skiljningshagen ska hans renar transporteras vidare i lastbilar. Vädret, med växelvis regn och snö, har präglat vinterbetet med en osäkerhetsfaktor i form av isrisk på renlaven.
- Det gör att många släpper upp sina renar på fjället och avvaktar. Men vi tar ned våra till kusten, till en plats mellan Stora Lule älv och Norrfjärden, säger Jakob Nygård.
Där stannar renarna till april och även han själv kommer att vistas där med dem större delen av tiden.
- Det blir för långt att pendla de 25 milen till Jokkmokk så jag bor där, i en 18 kvadratmeter stor barack, säger han och skrattar.
Tina Kuhmunen och Anne-Marit Päiviö ser till att var ren prickas av på rätt renskötare.
FAKTA Samebyns förlust
Den ekonomiska förlusten av katastrofen är inte summerad ännu. Men bärgningen av renarna ur vattnet gav merkostnader och det ger även den framtida bärgningen från platsen. De förlorade renarna beräknas ge de enskilda renskötarna en ekonomisk förlust på närmare en miljon kronor sammanlagt. Förlorade vajor och kalvar ger förlust flera år framåt i tiden.
Så jobbar vi med nyheter