Krönika Vad kul att du kunde komma, jackan kan du hänga av dig på kroken där, jag lägger fram lite pappersnäsdukar på bordet här om det skulle behövas. När jag trycker på klockan tar terapisessionen sin början, liksom historien om när jag blev påkommen med byxorna nere i Sveriges största morgontidning.

Min debutroman släpptes för en månad sedan. Det är naturligtvis stort och en uppfylld dröm, men också: en lång, lång omgång exponeringsterapi för någon som är livrädd för att ha fel. Runtom i Sverige finns nu några hundra tusen sidor fyllda med mina ord, redo att skärskådas av vem som helst. Förstår du hur mycket fel jag kan ha haft på de sidorna?

Som det där med knarket på sidan 78. I förbifarten nämns en bikaraktär som tar drogen MDMA och får pupiller som “svarta nålstick mitt i irisen.” Det stämmer inte; vem som helst kan googla fram det. Jag trodde mig ha plockat bort pupillerna, men när boken gick till tryck satt de små uslingarna ändå kvar och glodde på mig från sidan 78.

Artikelbild

För att inte freaka ur drog jag till med ett gammalt kbt-mantra: Det här känns kanske som en katastrof, men eftersom risken för att någon ska haka upp sig på just det är så försvinnande liten väljer jag att gå vidare med mitt liv.

Klipp till: Dagens Nyheters kulturbilaga 29 mars. Jag läser mellan fingrarna med hamrande hjärta, överrumplad av bara recensionen – och så, halvvägs in i texten: “till exempel ger inte drogen MDMA knappnålssmå pupiller.”

Så mycket för mina högtflygande kbt-strategier. Jag är en dumskalle, utpekad som pajas i riksmedia, har lika mycket street cred som Fredrik Reinfeldt när han i ett av sina Almedalstal beskrev våldsverkare med “drogögon mitt i ansiktet.”

Jag borde i och för sig – som journalist och krönikör sedan ett drygt decennium – vara van vid att ha fel. Journalister får jämt öva sig på att upptäcka och rätta till felstavningar, grammatiska blundrar och missförstånd – oftast följt av upptäckten att jorden inte gått under.

Artikelbild

Alltså, alla vet ju det – att vi måste våga ha fel. Vara beredda att rätta till och vid behov be om ursäkt – inte Donald Trump-insistera på sin idioti tills den ristas in på ens gravsten. Men uppenbarligen behöver jag öva mig lite mer på den saken. Så – som en ytterligare bit exponeringsterapi kommer här en okomplett lista över andra gånger jag haft fel:

1. Medan jag bodde i USA kallade jag en gång bröstmuskler för “breast muscles” till omgivningens förtjusning. Bröstmuskler kallas på engelska för pecs, och jag hade i stället sagt – fritt översatt – tuttmuskler.

2. Jag trodde upp i generande vuxen ålder att den där tornfontänen mitt på Sergels torg i Stockholm var Kaknästornet. Innerst inne väntar jag fortfarande på att någon ska bekräfta att jag har rätt.

3. Jag visste inte förrän läsarmejlen rasade in att det är fel att kalla en levande person för “legend” snarare än “legendar.” Och på tal om det: Jag vet fortfarande bara med Googles hjälp om det heter “skärskåda” eller “särskåda.”

4. I sjuan ägnade jag en halv skoldag åt att anklaga klassens coola kille för att ha snott mina nycklar. Först efter att halva lärarkåren (som jag minns det) involverats i bråket hittade jag nyckeln i min egen tröjärm. Jag berättade inte för någon.

En påminnelse nu innan vi avslutar sessionen: En illa researchad bokmening är inte jordens, eller ens min egen, undergång. Även om den tryckts svart på vitt. I en bok som kommer att finnas kvar för all överskådlig framtid och i Sveriges största morgontidning. Säg det om och om igen tills det fastnar.