Under rubriken ”Borde oroa alla demokrater” beskriver företrädare för Kommunistiska Partiet en utveckling där de menar att framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har sålt ut sin själ. Att det inte längre finns någon opposition från vänster. Att kompromisserna har gått för långt.

För det första så tillhör jag den del av vänstern som anser att den mittenregering vi har fått nu är det bästa, åtminstone det minst dåliga alternativet, för Sverige just nu. Jag kan på rak arm säga att inte finns en enda socialdemokrat som är nöjd, men vi är inte socialdemokrater i mindre grad nu än tidigare.

Man måste skilja på partiorganisation och förtroendevald organisation. Partiet är inte mer höger nu än tidigare, men valresultatet har tvingat oss att agera för att få möjlighet att genomföra vår politik. Vi har spräckt Alliansen, vunnit regeringsmakten och därmed makten att förverkliga åtminstone delar av vårt partiprogram, men det kostade naturligtvis i förhandlingarna.

Konstigt vore väl annars när riksdagen till nära 60% består av högerpartier.

I valet 2018 fick varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet egen majoritet i Sveriges riksdag. Detta trots att denna valrörelse faktiskt var den första på länge där konflikten till stor del utspelade sig på en klassisk höger-vänster-skala. Detta trots att vi under Löfvens första regering genomfört en lång rad fördelningspolitiskt kloka reformer som gynnat jämlikhet, jämställdhet och klimat.

Att vi nu har en regering som tvingats till tuffa kompromisser i en rad frågor som ligger oss socialdemokrater nära hjärtat innebär bara egentligen en sak. Det är att partiorganisationen, det socialdemokratiska partiet, än tydligare måste driva opinion för att en annan och mer rättvis ekonomisk politik och ett mer jämlikt Sverige är möjligt och nödvändigt. Vi måste vinna ett bredare stöd hos medborgarna.

Avslutningsvis är det rätt paradoxalt att det är Kommunistiska Partiet som oroar sig över demokratin. Ett parti som i sitt partiprogram beskriver följande:

...borgarklassens diktatur i samhälle och stat under en övergångsperiod ersätts av arbetarklassens makt, av proletariatets revolutionära diktatur.

Kommunistiska Partiet vill göra revolution och införa proletariatets diktatur. Vi vet att inget av kommunismens försök någonsin har passerat diktaturfasen. Det har alltid, med historiens facit i hand, varit slutstationen. En slutstation för demokrati och för fri- och rättigheter. Kommunismen har mördat fler arbetare än de lyft ur fattigdom.

Vi som är demokratiska socialister måste markera gentemot de antidemokratiska krafter som finns på vänsterkanten även om hotet är störst från ultranationalisternas politiska gren i riksdagen, Sverigedemokraterna.

Högern vill gärna utmåla Vänsterpartiet som ett ­ytterlighetsparti och lik­ställa dem med Sverigedemokraterna. Inget kunde vara mer fel. Är det något parti de skulle göra det med så är det Kommunistiska Partiet.