Katarina Lindgren bor själv i en Norrbottensgård som hon tagit över efter sina föräldrar i en by utanför Boden.
–Jag håller en låg profil vilket är ett medvetet val. Däremot är jag ingen person som låter mig påverkas eller är rädd för att fatta obekväma beslut, säger hon.
På sin fritid är hon en aktiv ” hästmänniska” som var med och startade islandshästklubben Midur för några år sedan. Hon är klubbens ordförande.
–Det bästa med att äga häst är att jag får lära känna andra med samma stora intresse. Vi pratar aldrig om våra jobb när vi träffas. När någon frågar privat brukar jag säga att jag är jurist. Säger jag att jag är domare så blir det ofta så att jag måste stå till svars för hela rättsväsendet, säger rådman Lindgren.
Hon har alltid gillat djur, speciellt hästar men det fanns inte så många ridskolor under hennes uppväxt.
–Då var jag lycklig bara att få följa med pappa Arne, som alltid haft ett stort travintresse, och klappa på någon häst.
För sjutton år sedan efter att blivit höftopererad kunde Katarina rida för första gången på många år.
–Min kompis undrade om jag var riktigt klok när jag ville dra med henne på turridning med islandshästar. Jag som är rätt kort kände direkt att storleken och temperament passade mig. Sedan var jag fast för hästrasen, säger Katarina Lindgren.
Islandshästen Smári som hon då red på köpte hon ett halvår senare. Idag är hästen 25 år och pigg som en nötkärna. Hästen har också fått sällskap under åren av ytterligare hästar.
Hästar en livsstil
–Idag har jag hemma fyra egna hästar som går på lösdrift för de mår bäst av det. Mina hästar har blivit en livsstil för mig.
Efter en lång arbetsdag i tingsrätten är djuren de första Katarina träffar när hon kommer hem från jobbet och de sista hon ser till innan hon åker till jobbet. Hon har även en trettonårig tax som heter Skólli som sällskap.
–Djuren är för mig närheten till något som är levande. De gör att jag fullständigt glömmer bort jobbet. Hästarna läser av mig när jag kommer gående. Är jag stressad får jag ta ett djupt andetag och tänka " jag har all tid i världen." Hästar är känsliga på hur folk mår och beter sig.
Katarina Lindgren är i dag beredningsansvarig för alla brottmål vid Luleå tingsrätt samtidigt som hon dömer brottmål och familjemål varje vecka. Så ibland kan även fritiden gå åt till att hinna med arbetet.
–På jobbet är det många som rycker i mig, men jag gillar ju att ha ett finger med i det mesta också. Jag har ett jobb som man aldrig blir riktigt färdig med, det finns alltid saker som ligger. Så ibland skriver jag klart domar hemma för att få mer arbetsro.
Det bästa med att vara domare är just självständigheten och det egna ansvaret.
–Det är ju det som vi värnar om och ett signum för jobbet. Som domare har man ett regelverk att förhålla sig till, men det finns ju ingen chef som kan säga att du får inte döma på det här sättet. Visst finns det stunder när man funderar på vissa domar, men det kanske var mer när jag var yngre och hade mindre erfarenhet, säger Katarina Lindgren.
Hon fick också frågan av sin chef Erik Graeske, efter 22 år som tingsrättens enda kvinnliga rådman, om hon ville sitta ordförande i den massmedialt välbevakade styckmordsrättegången och döma tillsammans med kollegan Ulf G Andersson. Den offentlighet det ledde till känner hon sig inte riktigt bekväm med.
Döma är mitt jobb
–Att döma är mitt jobb men jag har inget behov av att synas i andra sammanhang. Däremot gillar jag att sitta som ordförande, oavsett liten eller stor förhandling för jag har med folk att göra. Ordförandens roll är ju att undanröja oklarheter för att få det begripligt för alla. Jag gillar när jag kan styra upp så det är ordning i processen, säger Katarina Lindgren.
Hon läser aldrig förundersökningen, inte ens i det omfattande styckmålet.
–Det gör jag aldrig. Jag läser stämningsansökan och gärningsbeskrivningen för att kunna sitta väldigt nollställd i en huvudförhandling. Det som sägs på huvudförhandlingen är vårt arbetsmaterial. Annars kan det vara svårt att sortera i huvudet om man har läst eller hört det, säger Lindgren.
Hon understryker att ska hon däremot döma i mål som gäller ovanliga brott så läser hon naturligtvis på om brottet och påföljdspraxis får man alltid kontrollera.
Katarina Lindgren fick själv beröm av förre överklagare Sven-Erik Alheim som var expertkommentator under rättegången. Katarina beskrevs som en ” föredömligt tyst och lågmäld ordförande”:
–Mina kollegor undrade om jag var sjuk, eftersom jag är visserligen lågmäld men känd för att vara otålig och ha lite hett temperament.
–Visst kändes det trevligt med beröm. Vi domare jobbar oftast lite i ett ”vaccum” och klapparna på axeln är inte så många. Det var heller ingen match att sitta som ordförande när det var så många proffsiga aktörer med under mordrättegången. När allt fungerar behöver man ju inte ingripa, säger Katarina Lindgren.
Står för beslutet
Båda domarna var delaktiga i utformningen av domen. Tingsrätten dömde Kristoffer Johansson till 14 års fängelse för att ha mördat Vatchareeya Bangsuan.
–Jag står för domen och är övertygad om att jag fattat rätt beslut utifrån bevisningen som fanns. Jag tänker inte om det var lätt eller svårt utan det var ett gigantiskt material vi skulle förhålla oss till och noggrant pröva.
Hon säger att hon givetvis blir berörd av den tragiska händelsen på det sättet att hon tänker på alla som drabbats under den rättsliga processen.
–Inte minst offrets och den dömdes familjer. Deras liv är också slaget i spillror för alltid.
