Han berättar att släktingar talat om för honom att hungerstrejken i lilla Boden nu även blivit en nyhet i Afghanistan.
- Folk hemma är trött på kriget. Afghaner i Afghanistan älskar att arbeta för sitt land, men det är inte rätt tid nu. Att någon åker till sjukhus varje dag är ingen lösning, men det är inte heller att skicka hem afghanerna, säger Ahmad Aklil Khalil kallad "Zaki".
När NSD besöker Migrationsverket vid tolvtiden på lördagen så ligger nio män nedbäddade på trappen in till polishuset i Boden. Landsmän finns i de strejkandes närhet och håller koll på hur de mår. NSD ber "Zaki" fråga männen som finns kvar, två är intagna på sjukhus, hur de ser på sin situation. Här är deras svar nedklottrade i hans anteckningsbok.
- När ska mänskliga rättigheter vakna? När vi dör?, säger Mohammed Sharif Qasemi.
- Vi lider både i Afghanistan och i Sverige, säger Nazari Ali.
Omid Ghaljai vill att " deras rättighet ska leva, inte dö."
Många afghaner som finns i Boden har lämnat släktingar i hemlandet. Som Mohammed Hossaini
- Jag önskar att min far levde och att min mamma var med mig. Jag känner mig så ensam, säger han.
Ahmadi Shapoor skriver att han tejpar igen sin mun och äter och dricker inte för att höja sin röst och budskap till världen. Hungerstrejkande Abdullah Khatibi och Jawed Rezai efterlyser rättvisa. Ingen har funnit den i Sverige.
- Jag önskar jag kunde göra något mer än detta för att kräva mina rättigheter, säger Abdullah.
- Jag vet att jag kan dö i denna hungerstrejk. Var är våra mänskliga rättigheter?, säger Habibullah Ahmady:
Muhammad Jawad vet också vad resultatet kommer att bli av hungerstrejken.
- Min död kommer att hjälpa förståelsen för mänskliga rättigheter, säger han.
Endast en äldre man av de elva som hungerstrejkande låg kvar på sjukhuset under lördagen. Den andre intagne skrevs ut och fortsatte hungerstrejken tillsammans med sina afghanska kamrater.