S-ledaren Stefan Löfven gjorde i förra veckan ett slarvigt intervjuuttalande om VPK, som Vänsterpartiet hette till 1990. Därefter var debatten i full gång om socialdemokratins relationer till gamla SKP/VPK.

Därför kan det vara på sin plats att påminna om hur det faktiskt var. 

Efter andra världskriget såg många Stalin och Sovjetunionen som världens frälsare. På många arbetsplatser och i vissa regioner hade det svenska kommunistpartiet en mycket stark ställning.

I kommunvalet 1946 fick kommunisterna 11,2 procent. I Norrbotten fick de omkring 23 procent av rösterna.

Detta parti hade dessutom mycket starka band till de styrande i Moskva, såväl politiskt som organisatoriskt. 

På 70-årsdagen hyllades Stalin av de svenska kommunisterna som ”fredssakens störste företrädare, representanten för den gode grannens politik gentemot vårt folk och de små folkens starke beskyddare”.

Samma år (1948) höll Stalin som bäst på att förslava de små folken i Östeuropa!

Det var i det läget som socialdemokratin gjorde det till sin huvuduppgift att ta fajten med kommunisterna på arbetsplatserna. Det gällde att förhindra att svensk fackföreningsrörelse förvandlades till en trojansk häst för sovjetimperialismen.

Arbetet finns utförligt skildrat i Enn Kokks "Vitbok" (Hjalmarsson & Högberg 2001).

Metoderna var inte alltid vackra. Men det finns samtidigt skäl att komma ihåg att hotet från Sovjetunionen var reellt. Som Enn Kokk skriver är det svårt att se något förgripligt i att socialdemokratiska fackföreningsmän på säkerhetskänsliga industrier åtog sig att hålla koll på Moskvautbildade arbetskamrater.

Ytterst handlade det om att försvara Sveriges demokrati och oberoende mot Sovjetunionen.

Socialdemokratin gjorde således en stor och historisk insats för att hålla tillbaka kommunismen i Sverige. Partiet höll VPK på armlängds avstånd under hela efterkrigstiden.

Noterbart är till exempel att V fick inte plats i utrikesnämnden (som behandlar säkerhetspolitiskt känsliga ärenden) förrän 1994, fem år efter Berlinmurens fall.

Först efter valet 1998 inledde Socialdemokraterna, under Göran Perssons ledning, för första gången ett organiserat samarbete om statsbudgeten med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med andra ord: Det tog lång tid innan V fick plats i politikens finrum och började ses som ett riksdagsparti bland andra.

Man kan förvisso anklaga dagens vänsterpartister för överbud och lättsinne i den ekonomiska politiken. Men dagens V-ledare Nooshi Dadgostar var bara fyra år när muren föll och kan knappast behöva ta ansvar för vad hennes företrädare sa och gjorde på 1940-talet. 

Det har trots allt gått 30 år sedan V skrotade K-et i partinamnet.