Det är en solig dag på adressen där Isabella Katsimenis växte upp. Här på Bergnäset fanns många jämnåriga grannbarn att leka Röda vita rosen och Stjärnornas krig med. Hon beskriver det som en bra plats att växa upp på.
Sedan lockade södern, först Göteborg och sedan Malmö och Lund där hon utbildade sig till kommunikatör.
– Det kanske är en lite ovanlig kombination, en kommunikatör nischad i miljöfrågor, säger hon och förklarar hur hon under studietiden kom i kontakt med ett företag som utvecklade hållbara hus. Det inspirerade henne att komplettera sin examen med kurser i energi och hållbarhet.
Miljöintresset fanns naturligt från de yngre åren, familjen var aktiv i Naturskyddsföreningen redan när Isabella var liten. Och nu, ett fåtal år efter att hon flyttat hem till Luleå igen, är hon Norrbottenssektionens styrelseordförande.
– Jag tror att det finns de som tyckt att jag varit duktig på att organisera. Jag tycker om att lägga pussel. Kanske har det med mitt grekiska arv att göra – att jag är superintresserad av strategier, att sätta mål och jobba mot dem, säger hon.
Det grekiska arvet, ja. Isabellas pappa är från norra Grekland. Hans båtintresse förde honom via Tyskland till Luleå, där han träffade Isabellas mamma som är från Råneå.
– Jag brukar tänka att det är ett mirakel att jag finns!
Det är drygt fyra år sedan hon kom tillbaka till Norrbotten. Beslutet att lämna Skåne var inte helt lätt. Hon hade ett jobb inom försäljning men siktade på en anställning hos företaget hon samarbetat med under sin utbildning – och möjligheterna såg bra ut.
Då kom en rejäl dipp i byggbranschen och förutsättningarna förändrades.
– Det var mitt drömjobb, så det var tungt.
Sedan fick hon jobbet ändå, då hennes son var tre månader gammal.
– Jag kunde inte ta det, det var omöjligt. Jag ångrar inte att jag tackade nej men det var väldigt trist.
Flyttlasset gick norrut, Isabella ville komma närmare familjen. Det hade tagit lång tid för henne att vänja sig vid att bara träffa dem några gånger per år.
– När jag själv fick barn kändes det som rätt sak att göra.
I dag jobbar Isabella som verksamhetsutvecklare på Ekoringen, ett socialt företag där människor som av olika anledningar hamnat utanför arbetsmarknaden kan arbetsträna och hitta tillbaka till samhället genom att bland annat ta hand om djur och laga mat. På gården som ligger i Gäddvik odlar de morötter och föder upp lamm. Vinsterna går tillbaka till gården.
– Man brukar prata om hållbarhet ur tre perspektiv: det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Mitt jobb är att skapa långsiktighet med alla delarna i åtanke. Hur mycket varje person kan jobba är faktiskt individuellt.
Isabella har själv bränt ut sig, så hon vet vad hon pratar om.
– Det börjar alltid med förnekelse. Problemet med vårt samhälle är att vi är så prestationsinriktade. Alla ska helst vara vd på ett stort företag och tjäna 50 000 i månaden – men vem är det som säger att det kommer att göra oss lyckliga?
Hon dömer ut det kollektiva hysch-hysch som finns kring psykisk ohälsa och menar att vi måste prata om hur vi mår.
– Tyvärr sopas det under mattan. Det vi människor har i oss reflekteras i det yttre. För mig hänger det helt klart ihop. Jag tror inte att du kan göra oljeutsläpp eller kasta aluminium i naturen om du mår bra inuti.
Som kommunikatör jobbar du med både försäljning och marknadsföring. Hur kan man sälja in ett mer hållbart konsumtionstänk hos allmänheten?
– Mycket handlar om utbildning. Okunskap är den största anledningen till att vi inte har kommit längre. För många kan det vara en stor omställning, men om man bryter ned det i mindre bitar – hur vi handlar, hur vi äter och hur vi jobbar – så kan vi snart se en förändring. Varje individ, region och nation måste ha en vision.
Isabella upplever att det finns en större kravbild på henne på grund av hennes jobb och styrelseuppdrag
– Men jag fokuserar på mitt och om någon tycker något så ligger det på dem. Det är inget jag funderar på.
Något hon däremot funderar mycket på är ett universitet i Indien, dit hon åker regelbundet för att fördjupa sig i Oneness. Hon förklarar det som en religionsöverskridande upplevelse och uppfattning av livet.
– När vi är små har vi en viss perception men när vi blir äldre och är med om olika saker kopplar vi bort från kärnan. Det Oneness handlar om är att återansluta till den kärnan. Det handlar om att leva i nuet.
Oneness fungerar som ett kitt i Isabellas hållbarhetstänk.
– Jag har alltid sökt någon slags sanning. Det har lett till att jag stött på böcker och kurser och hittat saker som fått mig superintresserad. Problemet har varit att när jag tagit mig 60 till 80 procent in i ämnet har jag stött på något som jag inte kunnat kompromissa med.
Det har nu gått tio år sedan hon fann Oneness.
– Hittills har jag inte hittat något som jag inte står ut med, förklarar hon lättat.
Hur många procent in är du?
Isabella skrattar.
– Mer än hundra!