– Allting är polariserat här, säger Bejan Matur, kurdisk författare, född i Maraş men som nu bor i Istanbul. Alla befinner sig på en isolerad ö, till skillnad från tidigare då det fanns en kollektiv röst. Det finns inga oberoende institut som stödjer författare. Gillar man inte regeringens politik, vill man hålla avstånd.
Bejan Matur är influerad av sin barndoms muntliga tradition i den kurdiska delen av landet. Hittills har det blivit en handfull diktsamlingar.
– Folk som skriver, eller tänker fritt, befinner sig alltid i problem, berättar hon. Jag var fängslad när jag var arton år. Enda anledningarna var att jag är kurd och studerade juridik i Ankara. Antalet fängslade journalister och författare är inte lika många som tidigare. Så även om vi idag inte blir fängslade, drabbas vi av depression. Självcensuren slår hårt mot det egna psyket. Det kan vara farligare än att sitta i fängelse.
Hon berättar om sin senaste – och sista – krönika för en turkisk tidning. Den handlar om hur turkiskt jaktflyg skjöt och dödade ungdomar i sydöstra delen av landet. De troddes smuggla vapen, men i själva verket var det cigaretter som de förde över gränsen.
– Redaktören ville censurera min artikel, men jag vägrade och fick därmed sluta. Sedan dess har jag inte hittat någon tidning att skriva för. Det värsta är att det inte alltid kommer från regeringen. Det kan likaväl vara från någon i din närhet, till exempel din redaktör.
Bejan Matur pekar på ett annat problem än brist på verklig yttrandefrihet. Det gäller den kulturella torka och ytlighet som breder ut sig.
– Kvaliten blir lidande. Folk matas med det enkla, i synnerhet usla teveserier.
Som författare ser hon positivt på om Turkiet skulle bli medlem i EU.
– Vi är inte endast en islamisk stat. Vi tillhör medelhavsländerna, Europa och länderna norr om Svarta havet. Det innebär att vi skulle kunna vara ett centrum och ha en stor potential i våra kontakter. Om vi vänder EU ryggen, vad väntar oss? Ryssland? Kina? Saudiarabien? Den enda möjligheten för mig är att skriva och vara en del av västvärlden, annars kan jag inte se mig själv leva här.
Till skillnad från Sverige har turkiska författare mycket svårare att klara sig vad gäller stipendier och naturastipendier. Dylika finns, men är hårt styrda av regeringen.
Läge för inställsamhet?
Ja, möjligen för en insomnad turkisk PEN-klubb. Men inte bland de författare som inte vill förknippas med regimen.
Melida Tuzuoglu, född i Istanbul, kan berätta:
– Det finns fonder och naturastipendier, men eftersom dessa är knutna till regeringen så söker vi inte dem i solidaritet med varandra. Jag jobbar vid sidan av mitt skrivande och dessutom stöttar min familj mig.
– Jag är född efter kuppen 1980, men visst känner jag av hur yttrandefriheten begränsas. Idag står motsättningen mellan sekulära och icke-sekulära, vilket påverkar alla livets områden. Varje dag pratar vi politik. Om korruption. Om president Erdoğan.
Melida började skriva i avantgardistisk anda. Hon vill skaka om läsarna och nyttjar idag en surrealistisk ton i sina texter. Hennes första bok, World Tour by Ambulance, belönades av idefix.com (motsvarande adlibris) med pris för årets bästa debut 2011.
– Boken är ingen bestseller, men för att vara en konstig bok har den blivit bra mottagen av kritiker.
Hennes senaste bok, I Prepared You a Splendid Dinner, handlar om hur människor inom reklam, pr, näringsliv och så kallade kreativa näringar samsas i nätverk. Hur de umgås och pratar med varandra. Men förutom berättarrösten får även maten en chans att reflektera över dem som bildar dessa nätverk och som är i färd med att äta det som bjuds.
Melida ser optimistiskt på framtiden, trots att hon säger sig vara pessimistisk i grunden.
– Vi har tre militärkupper bakom oss. Men jag tror att det kommer att bli bättre, inte minst eftersom vi får tillgång till fler mediekanaler.
Internet och sociala medier bidrar till förnyelse. Men samtidigt finns flera exempel på hur kritiska röster, till exempel på Facebook, hotas eller får sina konton hackade.
Birgül Öğuz har kommit ut med två böcker. Den senaste heter Hah (Aha) och består av åtta och en halv noveller. Texterna handlar om att sörja och är i åtta fall oberoende av varandra utom den sista, halva, som är beroende av de andra.
Boken kom ut 2012 och Birgül belönades för den med Europeiska unionens pris för litteratur 2014.
– Att skriva är en politisk handling, men även mycket annat. Som att äta, till exempel. Att äta kött eller vegetariskt är ställningstagande. Samma gäller hur vi konsumerar. Precis som Hah är en bok om att sörja berättar den även hur politiken bidragit till den saknad som finns hos två generationer. Så i den meningen är min bok politisk.
– Det känns som om utrymmet för att göra någonting konstnärligt har minskat. Vi märker det genom vilken typ av böcker de etablerade förlagen vill ge ut. Det enkelt producerade blir också det enkelt konsumerade. Redan Cervantes klagade på att folk valde simpla romantiska skildringar före litterära verk, säger hon och fortsätter:
– Turkiet har ett dåligt rykte. Att skriva har alltid inneburit att vara en måltavla för regeringen och staten. Det viktiga är att författare och förläggare gör gemensam sak och står emot överheten.
Birgül menar att litteraturen, trots svårigheterna, inte står still.
– Varje årtionde kommer någonting som skakar om och som blomstrar. Kurdiska författare är ett exempel. Från 1990-talets svåra år har de idag lyckas komma ut med riktigt bra litteratur.
Birgül passar på frågan om ett medlemsskap i EU skulle underlätta för de turkiska och kurdiska författarna.
– För mig är skrivande alltid någonting lokalt. Det enda sättet att kunna säga någonting universellt är att hålla fast vid det lokala.
Politik och religion kan begränsa. Men det finns något annat som troligen inte går att stoppa. Istanbul är en megastad med närmare 20 miljoner invånare. Den största delen av befolkningen är under 30 år. De vill ha modernitet och utveckling. De vill liksom sina jämnåriga på andra ställen läsa fri litteratur och fritt kunna diskutera framtidsfrågor.
Möjligen har Bosporen ett ord med i laget. Sundet är som en lunga mellan stadens asiatiska och europeiska del. Det förbinder också Medelhavet med Svarta havet. Fungerar inte lungan fungerar inte heller de övriga kroppsdelarna.
Bosporen liksom kroppens lunga behöver syre. Glass kan smaka gott i såväl öppna som i mindre öppna samhällen.
Syre och en fri litteratur är något annat.
Peo Rask