Trädgården där vilt är vackert

I Svartöstaden finns en djungel där detteatrala tillåts ta över. Här traskar höns runt under stora blad medan orörligakrokodiler lurar bland näckrosorna.– Jag vill se den här platsen som en liten bit vildmark, säger Gemila Löfgren Roberts.

Redskapen blir lätta att nå från väggen.

Redskapen blir lätta att nå från väggen.

Foto: Erik Simander

Kultur och Nöje2015-08-22 05:00

Vi tar det från början. Gemila Roberts flyttade upp från Stockholm 1980 för att jobba på Norrbottensteatern som maskör. Lars Löfgren var skådespelare på Lule Stassteater. De träffades på en fest.

– Det sa pang och sen var det vi, säger han.

Att de skulle bo i Svartöstaden föll sig naturligt.

– Allt teaterfolk bodde här. Konstnärer, arbetare och andra som hade ont om pengar, säger Gemila.

Det här var tiden då Luleå kommun försökte återhämta sig från det inställda industriprojektet Stålverk 80. Man hade köpt upp hus i Svartöstan för att riva dem, men stålkrisen kom och man stod i stället med bostäder upp i halsen. De hyrdes ut. Många som tvingats flytta var ledsna och på stadens väggar hade kommunalrådet Aron Marklund fått ett nytt smeknamn – Husmördaren.

Gemila och Lars hyrde ett ”fult nybygge”, men hade en dröm.

– Varje dag när vi gick till dagis tittade jag på det här huset. Jag tyckte att det var det finaste i hela Svartöstaden, jag var helt kär, säger hon.

Turen varmed dem. Hyresgästen ärvde en släktgård och åkte norrut. 1991 kunde de flytta in i det röda huset från 1895, byggt som två parhus på varandra med tillhörande gårdshus. Snart fick de köpa loss både tomt och hus.

Skicket var bedrövligt, övervåningen hade använts som fikarum för byggarna i trakten.

Lars, som själv jobbade i byggbranschen, lejde en snickare och tillsammans rev de ut allt. Det enda som är kvar i dag är fasaden.

– De första tio åren var hundåren. Vi hade pissig ekonomi och tre småbarn, sedan fyra, berättar han.

– Det kändes som att vara med i en italiensk gammal film. Vi hängde upp köksgeråden på spikar i väggen. Vi bodde i sågspån, men det var värt det, säger Gemila och ser sig omkring.

Den var bara en sandig sluttning då. I dag är trädgården deras favoritplats i hemmet. Här finns tystnaden, lugnet, de trevliga grannarna. Närhet till vatten ochsvalkande bad.

Gemila var särskilt bestämd i en fråga.

– Jag ville absolut inte ha en gräsmatta, det verkar skittråkigt. Folk sliter så mycket med sina gräsmattor att det inte är klokt, antingen växer de för lite, eller så växer de för mycket, sedan kommer mossan, de måste gå och dra upp saker ur marken och vattna och gödsla.

Paret valde i stället att terrassera sluttningen med inspiration från en handikappanpassad trädgård, där man byggt i olika kuber, något som Gemila sett på en trädgårdsmässa i södra Sverige.

– Med trädgård är det lite som att bygga hus, man börjar inte med tapeterna. Man funderar hur rummen ska se ut, hur stora de ska vara, man tänker väggar, tänker tak. Var är solen, var blir det närmast köket för örterna, var har vi minst insyn, hamnar komposten i skuggan? När man har gjort allt det – då kan man börja fundera på tapeter, säger Gemila som hittar inspiration i sitt yrke som maskör.

På samma sätt kan en trädgård inspirera henne i arbetet.

Fascinationen för gröna blad har tagit henne på utflykter så långt bort som till Chelsea Flower Show i England. Själv har hon haft öppen trädgård vilket inneburit att allmänheten kunnat komma och titta.

Gemila börjar skratta när hon berättar om det. Bakgården är inte synonym med det viktorianskt strikta som många trädgårdsentusiaster förväntar sig. Det finns de som vänt på infarten.

– Ser de en maskros så går de bananas, vänner av ordning och perfektion blir inte imponerade, säger Lars.

Hemma hos Löfgrens får nämligen också det som klassas som ogräs leva, men inom vissa ramar. Och den som följer en stig eller går genom ett valv ser att grönskan får sällskap av både gamla militärhjälmar och låtsasreptiler.

Som hantverkare var det inte ovanligt att Lars sprang på material som väckte kreativiteten.

– Trädgården är Milas. Jag kan inte se skillnad på en tulpan och en maskros, men jag kan bygga.

Hemmet är ett pågående projekt att attackera i etapper.

– Jag tror man får tänka efter hur man är – en person som vill ägna all sin tid tills allt blir perfekt, eller en person som tar det lite mer som det kommer, säger Gemila.

Och det är precis vad trädgårdsskötsel handlar om för henne. Hon menar att man inte kan förvänta sig stordåd på första försöket, då försvinner glädjen.

– Att hålla på med trädgård handlar om att kunna glömma besvikelser.

0920-26 28 30

Vi bor här

• Gemila Roberts Löfgren, 56. Maskör på Norrbottensteatern.

• Lars Löfgren, 53. Handledare till funktionshindrade inom vaktmästeri på Hägnan.

• Sebastian, 18, studerar.

• Tolvåriga katten Tant Engla, hennes dotter Snuva och kompisen Curry. Hönor och tupp, guldfiskar på sommaren.

• Till familjen hör också utflyttade barnen Isabel, Leo och Sophie.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!