Att livet är en kamp håller nog många med om, men att vi är inblandade i en språklig batalj med en av livets grundstenar, nämligen maten, tänker vi nog inte på till vardags.
Metaforer för mat och krig/våld/död i olika bemärkelser ligger inbäddade i språkbruket. Vad sägs om en meny bestående av fördrinken Molotovcocktail, följt av förrätten Gravlax. Huvudrätten Sprängd Anka, och till efterätt en Glassbomb.
Mat och våld verkar hänga ihop. De två områdena samspelar med varandra, och producerar begrepp som U-båt, (Sub som i smörgåsar), kulsprutevälling, och sprängdeg. En likör kan vara en kaptenlöjtnant, och svärdfisken är beväpnad. Granatäpplet syftar nog på halvädelstenen, men delar likafullt namn med militär utrustning.
Kanske maten är att betrakta som ett angrepp av något slag? Man kan ägna sig åt pajkastning, eller hugga in på maten.
Fienden kan man göra hackmat av, (visserligen också bokstavligen, men även i bildlig bemärkelse).
Explosioner av olika slag duggar tätt, som i smällkarameller, bambuskott, och pangkaka, vilket jag som barn trodde att pannkaka hette.
Måltiden kan ses som ett fältslag, där strategin för matens inmundigande har en militär aspekt. Vid jultid får man råd om hur man bäst äter sig igenom ett julbord, för att inte duka under i förtid.
Men när drabbningen är klar läggs vapnen/besticken ner, och man deklarerar att man ger upp och inte orkar mer.
Om det då är maten eller vi som vunnit, är svårt att säga. Servetten används som vit flagg och läggs över resterna på tallriken.
En amatörantropologisk förklaring kan vara att maten faktiskt är ett byte fortfarande, som ska nedläggas och förtäras.
För den vanliga konsumenten ligger den mesta maten lugnt förpackad i plast. Jakten (sic!) på extrapriser blir en ställföreträdande ritual som stillar den värsta blodtörsten. Bytet tas hem till lyan, där vi går loss på den, både bokstavligen och med språket.
Blodpudding, någon?