Varför började du arbeta med palliativ vård?
– När jag pluggade skrev jag C-uppsats om hur människor som vet att de ska dö upplever det. Jag har jobbat här i snart tre år, innan dess var jag på neurorehab i fyra-fem år. Där fanns inte plats för mig att jobba dagtid och valet stod mellan att jobba natt och att byta avdelning på samma våningsplan så då valde jag PAVA.
Vad tror du skiljer den här avdelningen från andra?
– Kanske att man måste våga vänta ibland, vänta in patienten och anhöriga, och att våga vara eftertänksam. För att jobba här måste man ha gjort upp med sin egen rädsla för döden. Man måste ha hittat ett sätt att förhålla sig till döden eftersom den är en del av vardagen här.
När gjorde du det?
– Det var när jag skrev min C-uppsats och sedan igen när jag fick barn ett år efter examen. Då ställs man också inför det – livet och döden.
Vad har du för förhållande till döden?
– Vi ska alla dö förr eller senare. Det är inte alltid rättvist vem som dör först, absolut inte, men det är en av de saker man inte kan påverka i livet.
Hur är det att jobba här?
– Jag tycker om det. Det jag tycker bäst om är när jag känner att jag kan göra skillnad, det kan vara att hjälpa någon med smärta eller illamående lika väl som psykiskt. Många tror att det är jättedystert här, och visst finns det sorg men det finns också skratt. Vi har väldigt roligt på jobbet, vi skrattar med varandra och med patienterna, glädje och sorg går hand i hand. Jag har jättefina arbetskollegor, vi bryr oss om varandra och jobbar som ett team. Det är det som gör att man orkar när det händer jobbiga saker. Då kan vi prata med varandra, samlas hela arbetsgruppen och ta in stöd från kuratorsenheten. Är det något speciellt kan vi också ta in hjälp utifrån.
Vad menar du med jobbiga saker?
– Man kan känna att det är jobbigt när det är någon som är ung och om det går väldigt fort, så att patienten eller dess anhöriga inte hinner med. Vi skulle vara övermänniskor om vi gjorde alla nöjda, men oftast går man ändå hem med en bra känsla.
När är det som värst?
– När man inte kan ge patienter och anhöriga den tid de behöver, när arbetsbelastningen är för hög.
Händer det att du tar med dig ditt jobb hem?
– Det händer, fast jag har lärt mig med åren att hänga av mig de tankar och problem som har med jobbet att göra när jag hänger av mig arbetskläderna. Men visst händer det ändå att vissa personer lämnar avtryck och väcker tankar som följer med en hem.
Vilka är det som ligger här?
– Patienter med cancer, hjärt- och lungsjukdomar, neurologiska skuldomar och även gynekologiska. En del tror att palliativa avdelningen är lika med slutet, men det är inte alltid så. Palliativ betyder att det inte går att bota, men det går oftast att behandla. Patienterna kan leva allt från några veckor till något år och stannar här några dagar upp till någon vecka. De kan komma hit för att få hjälp och sedan åka hem eller någon annan stans om de är tillräckligt friska. Men får vi in patienter som är så dåliga att de är vid livets slut så stannar ju hos oss.
Får man nära relationer till patienterna?
– Visst kan man få en form av relation till patienterna om de kommer och går under en längre tid. Men det krävs oftast bara några dagar för att förstå en persons behov och önskemål. Det handlar också om att vara personlig utan att bli för privat. För att få en persons förtroende måste du alltid ge en liten del av dig själv.
Hur ofta är det någon som dör här?
– Det går i perioder men jag skulle nog säga att det är i snitt... sex till åtta i månaden. Ibland är det en i veckan, ibland så dör det fyra i veckan.
Hur är det att möta döden så ofta?
– Oftast är det bra. Oftast har de kommit dit där det är lugnt och stillsamt och fint. Jag har ju valt att jobba här så för mig är det naturligt att man har döden kring sig.
Ditt jobb handlar väl också mycket om att möta anhöriga, hur gör man det?
– När du får en patient får du också dess anhöriga. Även om det är patienten vi vårdar är det viktigt att hälsa på de anhöriga och att våga sitta ner och vara tyst och lyssna på hur de känner.
Vad var det som gjorde att du valde det ämne du valde på C-uppsatsen?
– Jag och en studiekamrat kom in på ämnet under arbetet med B-uppsatsen. Vi satt och läste en massa artiklar och hamnade i en berättelse om en mamma som förlorade sitt barn. Hon beskrev väldigt målande själva dödsögonblicket. Det var otroligt gripande och vi kände direkt att det var något att titta närmare på. Det fanns inte heller så mycket forskning om hur patienterna själva upplever det att vara döende.
Vad kom ni fram till?
– Vi hittade allt från förtvivlan, känslan av att vara utelämnad och att inte känna igen sig själv till upplevelser av livet som gott och döden som välkommen. Egentligen kan man säga att vi hittar alla delar som brukar finnas i krishantering – chock, reaktion, bearbetning, slutfas och acceptans.
Är det också något du möter dagligen i ditt arbete i dag?
– Ja, så är det. Har du en människa i kris är det ingen idé att komma med en massa information utan man måste vänta, krisen måste få ha sin gång.
Vad gör ni om det inte finns med några anhöriga?
– Är de här för smärta kanske man bjuder på kaffe och småpratar och är de väldigt nära döden försöker vi se till att det alltid finns någon hos dem.