För Ella Granbom började problemen i 20-årsåldern. Ibland var det bättre, ibland sämre.
Förra hösten kom de otroligt kraftiga menssmärtorna tillbaka, starkare än någonsin. Än en gång, som hon gjort så många gånger under årens lopp, sökte hon hjälp hos vården. Men denna gång ledde det någonstans, efter en handfull smärtsamma undersökningar fick hon en tid för en titthålsoperation och sedan det svar hon så länge sökt.
Ella har endometrios.
– Det var som ett uppvaknande att få en diagnos efter så många år av smärta.
Hennes livmoderslemhinna växer inte bara på insidan av livmodern utan också utanför. När den lossnar vid mens blöder hon ut i bukhålan. Det kan ge inflammationer och cystor och det gör väldigt ont.
– Jag hade sökt vård många gånger tidigare men det var ingen som kopplade ihop det. När jag fick ett namn på smärtorna och började lära mig mer om sjukdomen började jag också lägga mitt livspussel. Jag fick äntligen svar på varför jag mått så dåligt i alla år och kan börja göra något åt det, säger Ella.
När Ella började prata om sin diagnos på jobbet visade det sig att hon inte var ensam. Kollegan AnnaCarin Sandberg lider också av endometrios, så de kan prata och finna stöd hos varandra.
– Det är jätteskönt att ha ett bollplank, att kunna prata med någon som vet hur det är, säger Ella.
– För det är inte bara mensvärk, man är ju knappt kapabel att göra något alls. Jag var borta från jobbet ett par dagar per månad och knaprade panodil och dexofen, jag var i pappas pillerburkar, säger AnnaCarin.
Hon opererades för endometrios för fyra år sedan. Hon skulle göra en titthålsoperation men det blev en buk-öppning och läkarna tog bort tre cystor från äggstockarna och lämnade ett 15 centimeter långt ärr på magen. En av cystorna var stor som en apelsin.
Det var så sjukdomen upptäcktes för AnnaCarin, men hon har alltid haft det så här.
– Det gör ont att gå på toaletten, att ha sex och att sätta sig ner fort. Jag hade väldigt ont även vid ägglossning. Jag minns en gång när jag hade ägglossning och blev liggande på golvet i stallet .
Hon sökte inte hjälp, inte på många, många år. Hon bara levde med det.
– Min smärta är min smärta, jag tänkte att det kanske inte gör så jätteont egentligen. Man har olika hög smärttröskel och ibland biter man bara ihop, för ”det är ju så det ska vara”. Men det ska inte vara så. Man ska inte behöva ligga i fosterställning och kallsvettas i två dagar.
– Och sedan ha magsjukesymtom på det, tillägger Ella.
Endometrios är en kronisk sjukdom, det är inget man kan bli av med, men besvären kan lindras med p-piller och andra hormonpreparat som kontrollerar eller hindrar menstruationen.
– I dag tar jag p-spruta och det gör att jag slipper mensen och smärtorna helt. Jag ville aldrig ha barn, så för mig är det inget problem, säger AnnaCarin.
Endometriosen i sig kan göra det svårt att få barn och vissa kvinnor får sina diagnoser under utredningar för barnlöshet.
– Jag har sagt tidigare att jag inte ska ha några barn. Men förra hösten, innan titthålsoperationen, trodde läkarna att jag hade myom, en sorts sammanväxning som gjorde att jag kanske skulle bli tvungen att operera bort delar av äggstocken samt delar av livmodern. Detta kunde leda till ofrivillig barnlöshet. Då fick jag panik! Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag vill kunna göra det valet själv, säger Ella, som i slutändan fick behålla livmoder och äggstockar intakta.
Hon vet inte än om hon kan bli gravid, men tanken finns där. Någon gång vill hon nog ändå ha barn.
Ella funderar mycket över varför hon inte fick hjälp tidigare, hon harupplevt att läkarna inte tagit henne på allvar.
– ”Mensvärk är normalt” har jag fått höra. Men ska det kännas som att någon stoppar upp handen och river ut innandömet? Att trycka i sig värktabletter och knappt ta sig upp ur sängen och att allt forsar rakt igenom en, det är inte kul. Jag blir så förbannad! Man ska inte behöva må så.
Endometrios drabbar var tionde kvinna i fertil ålder, det finns många som lider i det tysta och ännu fler som inte vet att det är endometrios de har, eller att sjukdomen ens finns.
Bristen på information och stöd från sjukvårdens håll, både före och efter att de fick sina diagnoser, har gjort att Ella och AnnaCarin nu tar saken i egna händer och gör något för att hjälpa andra. Tillsammans håller de på att starta upp en lokal samtalsgrupp för andra drabbade i Boden och Luleå.
– Tanken är att få prata med någon som vet vad det är och vad man går igenom, att förklara för någon som aldrig hört talas om det kan bli nog så invecklat, säger Ella.
Att prata högt om mens och mensvärk är något som många unga tjejer drar sig för. Att säga högt att man har mens och jätteont kanske inte är det en femtonåring gör allra helst. Men det vill Ella göra skillnad på.
– Det finns ett tabu och det vill jag ta bort. Det är viktigt att kunna prata med någon om hur det är. Om man får bort tabut och pratar om mens tror jag att fler kommer att få rätt diagnos. Om vi kan hjälpa någon genom att berätta vår historia är vi jätteglada över det. Och vi finns här om någon behöver hjälp, säger Ella.