– Det händer så galet mycket just nu.
Maud Bexelius berättar att ett par byggt nytt hus i Oslo. Kvinnan i familjen kontaktade henne.
– Hon har följt mig och sett mina tavlor på nätet. De ville ha en stor tavla, 3,10x2,10 meter, som en symbol för familjen. De har sett mina elefanter och tycker om dem.
Maud är själv förtjust i elefanter. Via Världsnaturfonden är hon fadder för orangutanger och tänker även blir det för noshörning och elefant.
– Man glömmer ofta djuren i allt elände som händer i världen.
Hon fick tömma sin lilla ateljé hemma i huset. Duken rymmer hela ena väggen.
– Det är häftigt att få göra något stort. Jag älskar det.
Maud Bexelius tavlor är personlig och hon vill nå ut med sitt måleri.
– Jag vill att man ska bli glad av dem, att de ska vara positiva. I offentliga miljöer, på sjukhus, kan konsten vara dyster. När jag var ung och fick missfall var det jättetråkigt. På sjuksalen hängde en svartvit etsning. Jag glömmer den aldrig och bad dem plocka ned den.
Att måla gör henne glad. Hon är 52 år och har målat på heltid i två år.
– Jag fick mitt företag, Maud Bexelius art, på min 50-årsdag. Då fick jag också ett stafli av min mamma. Dittills hade jag målat med tavlorna i famnen, det gör jag ibland fortfarande.
Maud har alltid tecknat och ritat. Hon fick målarböcker på bemärkelsedagarna av sina mostrar. När hon var 12 fick hon följa med en man, som kom på besök till familjen, till en målarbutik i Piteå. Då fick hon en målarlåda i oljefärg. Nu målar hon helt i akryl.
– Jag tror det är en gåva man har. Jag är inte skolad i färglära mer än på grundskolan. Jag blandar färger och det bara blir.
Maud Bexelius har inte alltid ritat så färgstarkt som hon gör i dag. I unga år använde hon mest blyerts. Omedvetet lärde hon sig skuggteknik. Hon gjorde karikatyrer på personen hon knappt visste vilka de var, såsom Gunnar Sträng, Per Ahlmark, Fidel Castro och Gösta Boman. När barnen var små och hon jobbade som undersköterska på centraloperation i Boden målade hon akvareller på nätterna.
Under 20 år gjorde hon helt uppehåll. Det var när hon skulle gå ned i tid på jobbet som säljare på Hanséns som hon började måla så smått igen.
– Det blev väldigt soft. Jag målade så tunt att det såg ut som akvarell. Sedan blev det svart/vitt och någon färg.
Hur hittade du till de starka färgerna?– Jag målar yvigt och fort och höll på att vänta att en tavla skulle torka. Jag hade inte något att göra och då målade jag en uggla, en rugguggla.
De har blivit lite av hennes signum. Hon tycker om ugglorna, men vill måla dem på sina egna villkor därför ställer hon inte ut så många. Men de är beresta och finns representerade på Åland, i Sydney, Holland och London.
För fyra år sedan opererade Maud Bexelius ett medfött hjärtfel. Det gjorde henne mer orädd. Hon tänkte inte längre på om någon skulle tycka om hennes tavlor.
– Det är viktigt att inte tänka kommersiellt. Man måste måla för att man vill och tycker om det.
Hennes make Peter Bexelius peppade henne att satsa helhjärtat. Han hjälper och supportar henne.
– Vi har roligt ihop med min konst, även om han inte är så konstintresserad. Han var säker på att det skulle gå bra, men jag trodde aldrig att det skulle gå så här bra och han trodde inte att det skulle gå så fort.
Maud Bexelius målar på beställning och huvuddelen av kunderna får hon via Facebook. Det har också lett in henne på nya domäner. Hon har bland annat dekorationsmålat en femsträngad bas. Den har uppmärksammats av både musiker och fler musikproducenter.
– Det är kul att bli ”godkänd” av branschen.
Hon gör ganska grundlig research. Ska hon exempelvis måla en gorilla läser hon på om anatomi och beteende.
– Det har med känslan att göra. Jag kan skämta när jag målar både människor och djur, men inte elakt. Jag kan göra djuren lite busiga. För mig är det viktigt att ha respekt.
Hon målar mycket och säger att hon därför tar någon vecka per år när hon inte målar alls.
– Ibland ser man inte förbi duken och behöver tid för att få ny inspiration. Jag är en ombytlig person och vill inte fasta i något. Jag målar naivt. Jag googlade och enligt Wikipedia så målar ofta oskolade konstnärer naivt. Visst är det fjåsigt, men så är det.
Hon är självlärd.
– Jag vill att det ska vara en känsla i tavlan, att den ska beröra. Man kan inte ta ifrån människor vad de ska tycka.
Maud Bexelius söker en större ateljé utanför hemmet. Hon skulle vilja ha en öppen ateljé inne i stan dit folk kan gå in och ta en kopp fika. Hon vill att ungdomar ska komma dit och måla.
– Det är min dröm.