Det var en gång för länge sedan fyra äventyrliga ungdomar som inget annat önskade än att få komma ut på rödingfjället och pimpla. Det var påsktider, solen värmde och snön smälte. Fiskefrossan slog till så pass hårt att någon återvändo inte fanns.
Senare samma eftermiddag packade vi våra utrustningar, hoppade in i bilen och styrde mot fjälltrakterna. Vi hade beställt flyg tidigt påföljande morgon och räknade med att vara framme någon timme innan start. Oroande var att väderleksrapporten hade lovat storm och tuffa snöbyar, något som vi naturligtvis inte trodde på. Ungdomlig iver brukar ha en tendens att ignorera vissa sanningar.
Mycket riktigt. Några timmar senare kom ovädret, snö i massor och halkigt väglag. Det skulle säkert gå över vid framkomsten, vilket naturligtvis också var en felgissning. När vi om morgonen anlände till flygstationen dundrade stormen över landskapet. Piloten bad oss avvakta bättre väder, vilket inte skedde den första dagen. Efter en orolig dag och trång natt i bilen, såg det ut som att de vresiga vädergudarna hade fått nog. När morgonljuset hade randats kom piloten kutandes. Nu var det äntligen dags för resan mot rödingarna.
Jag fick den stora äran att sitta bredvid flygaren i framsätet, två satt i baksätet och den fjärde hade krånglat in sig i delar av bagageutrymmet. Stormen hade tydligen bedarrat men det var fortfarande tuffa vindar och svarta moln seglade med raketfart över firmamentet. Någon gång stack självaste solen fram sin glödande nuna, något som gjorde piloten mer positiv.
– Så länge vi ser solen vet vi att det inte finns något berg framför oss, sa flygaresset med trygg röst. Någon spydde och någon kved baktill. Själv mådde jag pyton och var livrädd. Minns att svetten lackade från handflatorna och att jag blev svag i benen.
Det blev en jobbig resa i kvarlevorna efter den grymma fjällstormen, så pass intensiv att vi var tvungna att gå ner på en sjö för att vila upp oss. Där satt några hårda gubbar och pimplade.
Fiskelyckan hade varit god, trots busvädret. I fjärran såg vi dalgången vi skulle flyga genom. Vi sträckte ut våra stela ben och mådde snart bättre av all friskluft. Samtidigt hade vi koll på vädret i riktning mot vår sjö.
– Nu sticker vi! hojtade flygaren. Vinden har bedarrat något och himlen är klarblå utan svartmoln. Vi hann inte mer än upp så blev det svart igen. Men vi nådde sjön och efter en del cirklande bestämde vi oss för landning.
Precis då kom svartmolnen och en mysko stormvind tryckte ner planet mot isen. Jag kom till sans av att vi satt fast i något och att piloten slog av motorn. Minns att jag hade oerhört ont i skallen. Planet låg på sniskan och vi förstod att landningen inte riktigt blev vad vi hade hoppats på.
När vi hade samlat ihop oss någorlunda, ålade vi oss ur kärran och påbörjade ett febrilt skottande.
Planet kom till slut att ligga i en stor grop och att ena skidan var vind, vilken rätades till med några slag av en yxa. Skallebanget berodde på att jag hade slagit bort handtaget till fönstret med huvudet.
Piloten startade raskt planet och efter en del knuffande och bråkande fick vi upp farkosten ur gropen. Vi puffade på allt vad vi orkade. Full gas och rakt in i det svarta eländet. En av kompisarna hade oturen att fastna med täckbyxorna i styrrodret och följde med av bara farten. Vi fattade absolut ingenting. Vad hände egentligen? Plötsligt tystnade motorvrålet och ur det svarta jävelskapet kom en svårt linkande kompis och bakom honom piloten, bärandes på något mystiskt.
– Precis när jag skulle lyfta såg jag att någon av er hade glömt sovsäcken i planet, sa piloten med visst eftertryck. Först då upptäckte jag att en av er satt fast i rodret. Hade jag lyft då hade vi slagit runt och förmodligen omkommit.
Vi blev knäsvaga hela gänget av pilotens berättelse. Eftersom sovsäcken var min kände jag instinktivt att säcken hade räddat både piloten och kompisen. Om kompisen inte hade fastat i planet hade piloten flugit vidare. Då hade jag legat väldigt pyrt till. Eftersom nätterna fortfarande var kalla kände jag skräcken långt in i benmärgen.
Morgonen efter, när det mesta hade lugnat ner sig, påbörjade vi det efterlängtade pimpelfisket. Solen sken och plötsligt blev det vindstilla. Mitt första hål borrade jag i gropen efter planet. Hugg direkt och upp kom en röding strax över kilot. Den fisken visade sig bli den största under hela resan, en orangeröd skönhet på cirka ett och ett halvt kilo. En vecka senare kom piloten och hämtade oss…med helikopter!