Med röd slips och sammanbiten uppsyn tog han plats bakom podiet. Hela hösten och vintern hade han rest land och rike runt för att försöka rädda sig själv, men nu visste han att han hade förlorat. Gallerian i Oskarshamn skulle bli det sista stoppet på partiledarresan.
Bara tio månader tidigare hade Håkan Juholt efterträtt Mona Sahlin. Tidigt blev han varse att en del av Socialdemokraterna inte accepterade honom som partiets ordförande. En partiledare från vänsterfalangen? Nej, det var precis så illa som man kunde föreställa sig. Juholt var helt enkelt fel man på fel plats.
Hans tid vid rodret blev allt annat än lyckosam. När han försvann var det naturligt att partiet ville ha en annan sorts ledare. Ut gick den mustaschprydde smålänningen och in kom en fackpamp från Ådalen som med sin gedigna bakgrund i rörelsen ansågs kunna stabilisera partiet. Sedan dess har Stefan Löfven blivit vald till statsminister två gånger i rad och i viss mån lyckats med uppgiften, även om hans tid vid makten präglats av parlamentariskt kaos och opinionssiffror som snuddat vid Juholts nivåer.
Socialdemokraternas vänsterfalang har legat lågt sedan den där dagen i köpcentret i Oskarshamn, trots Löfvens ständiga flirtande med Centern och Liberalerna och öppna vilja att kliva över blockgränsen. Minnet av Juholts misslyckande har varit färskt, samtidigt som budgetsamarbetet med Vänsterpartiet hållit Löfven på behörigt avstånd från mittendrömmen. Det har helt enkelt inte varit läge att börja bråka. Förrän nu.
Den 73 punkter långa överenskommelsen S träffat med C, L och MP innehåller politik som gör att många i S inte orkar knyta näven i fickan längre. Föga överraskande är Daniel Suhonen, debattören som skrev en bok om Juholt, en av dem som ser rött. Suhonens nya S-förening Reformisterna, som bäst beskrivs som en klubb för besvikna vänstersossar, har förslag om att återförstatliga apoteken, posten och järnvägen, förkorta arbetstiden, stoppa vinster i välfärden och skrota överskottsmålet. Programmet signalerar "upp till kamp" snarare än "sluta breda överenskommelser".
Högersossar som Mikael Damberg och Thomas Bodström har varit diplomatiska och sagt att det är bra med "spänstiga diskussioner", medan Niklas Nordström inte kunnat hålla sig från att pika sin gamle ovän Suhonen med ett uttalande om att man ska vara försiktig med att skuldsätta Sverige.
Läs mer: Nordström om Reformisterna
Sakpolitiskt står nog Damberg och Bodström ungefär lika nära Moderaterna som Reformisterna, men de vet att Suhonen och hans följe kommer spela en viktig roll för att begränsa S väljartapp de kommande åren. Den senaste Novusmätningen, presenterad av SVT, visar att partiet redan tappat stöd efter uppgörelsen högerut. 73-punktsprogrammet har mötts av massiv kritik från LO och det är självklart att många som tillhör S traditionella väljargrupper har svårt att förstå varför det ska bli lättare för företag att säga upp medarbetare eller vad som är meningen med att de som tjänar mer än 55 000 kronor i månaden ska få sänkt skatt.
Reformisternas mål är att vrida S åt vänster igen, samtidigt som partiet ska verkställa det program Annie Lööf beskriver som en liberal reformagenda. Det lär hållas en del spänstiga diskussioner i Socialdemokraterna de kommande åren.
Fler texter av Jonas Andersson: