Kenneth Backgårds glädje gick inte att ta miste på. Partikamraterna omkring honom klappade i händerna och till slut kunde 68-åringen inte hålla tillbaka känslorna, utan sprack upp i ett lika brett som bländvitt leende.
Ögonblicket när klubban slog i bordet var historiskt. Att någon som inte är socialdemokrat kommer att vara ordförande i regionstyrelsen de kommande fyra åren kan inte beskrivas som något annat än en milstolpe i norrbottnisk politik. S har haft makten i 84 år, de sista 24 med Kenneth Backgård flåsandes i nacken. Till slut blev han en valvinnare på riktigt.
Backgård är inte ensam om att ta klivet från mer eller mindre ständig opposition till maktinnehav. Gunnar Selbergs och Kirunacenterns resa är kanske än mer uppseendeväckande. I det tidigare så utpräglade vänsterfästet har Centerpartiet gått från mindre än en procent i kommunvalet 1998 till nästan 33 procent och positionen som största parti i år.
Selberg och Backgård har mycket gemensamt. Dels är båda så framträdande och profilerade att fler än jag tenderar att prata om just Selberg och Backgård i stället för Centerpartiet och Sjukvårdspartiet. Dels har båda lagt grunden till sina framgångar genom att fånga upp ett brett missnöje i en stor och dominerande politisk fråga när många har upplevt att de etablerade partierna (Socialdemokraterna) inte har lyssnat. Selberg har hamrat in budskapet att S låtit kommunen köras över om stadsflytten. Backgård började med att vara emot bygget av Sunderby sjukhus och har med imponerade ihärdighet kritiserat i stort sett varje centralisering och nedskärning inom sjukvården sedan dess.
Båda har också retat gallfeber på sina motståndare och anklagats för att vara populister. Fråga en socialdemokratisk regionpolitiker varför det blev förlust i valet och svaret blir garanterat en lång utläggning om "obekväma beslut", "vi kanske måste jobba på vår kommunikation" och "Sjukvårdspartiet har enkla svar på svåra frågor".
Är de populister, då? De har i alla fall nått valframgångar i samma tidsålder som Brexit, Donald Trump, Sverigedemokraterna och andra europeiska partier som är allmänt ansedda som populistiska.
Enligt Nationalencyklopedin är populism att vädja till "folket" som grupp, oberoende av social klass. Det stämmer hyggligt på både Backgård och Selberg. NE beskriver också populism som att folket är nedtryckt av en elit som har monopol på makten. Den retoriken används definitivt av SD, som tar varje chans att säga ifrån sig ansvar och skylla samhällets problem på "etablissemanget". Men jobbar Backgård så? Det skulle jag inte påstå. Beskrivningen passar möjligtvis bättre på Selberg, som gärna sparkar på både staten och LKAB.
Populister eller inte, de har fyra tuffa år framför sig. Hela kommun- och landstingssektorn står inför stora problem med både ekonomi och personalförsörjning. Selberg har redan öppnat för en skattehöjning i Kiruna och i regionen ska Backgård sänka sjukvårdens kostnader med 300 miljoner kronor.
Det är en uppgift som kan få vilket leende som helst att blekna.