"Mer splittrat än Björklunds tandrad"

Ett öppet krig rasar inom Liberalerna inför avgörandet i regeringsfrågan. Men varför denna desperation när centerpartisterna verkar behålla lugnet?

Jan Björklund leder ett djupt splittrat parti inför avgörandet i regeringsfrågan. Söndagens partiråd kommer att betyda mycket för Liberalernas framtid som politisk kraft, enligt Norrbottens Medias Jonas Andersson.

Jan Björklund leder ett djupt splittrat parti inför avgörandet i regeringsfrågan. Söndagens partiråd kommer att betyda mycket för Liberalernas framtid som politisk kraft, enligt Norrbottens Medias Jonas Andersson.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Kommentar2019-01-10 19:54

18–7 i partistyrelsen och 13–6 i riksdagsgruppen. När Liberalernas partiledare Jan Björklund för första gången meddelade att han kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering var han så transparent att han till och med berättade exakt hur många i partiet som var för den nya linjen och precis hur många som var emot. Samma dag gick ekonomiskpolitiska talespersonen Mats Persson ut och sågade Björklund och beskrev hur ett samarbete med S skulle få partiet att rasa ihop.

Sällan har en stor konflikt i ett politiskt parti utspelats inför så öppen ridå som den som just nu pågår inom Liberalerna. De senaste dagarna har det mediala kriget dessutom förts med allt tyngre artilleri. Partiprofiler som Gulan Avci och Allan Widman har skrivit en debattartikel med budskapet att Ulf Kristersson bör bli regeringsbildare. I den motsatta skyttegraven finns utrikespolitiska talespersonen Fredrik Malm och Cecilia Wikström, Europaparlamentarikern från Kalix som till och med propagerat för att L ska kräva ministerposter av Stefan Löfven.

Inför partirådet på söndag, där det slutliga ställningstagandet i regeringsfrågan ska göras, är partiet mer splittrat än Jan Björklunds övre tandrad. Och ingen verkar göra minsta ansträngning för att hålla bråket bakom stängda dörrar.

Samtidigt läcker nästan ingenting från Centerpartiet, som också ska bestämma sig i regeringsfrågan under helgen. Vad beror det på? Partierna står inför exakt samma dilemma. Hur kommer det sig att Liberalerna ägnar sig åt krypskytte samtidigt som Centern snarare valt tyst diplomati?

L och C strävar efter liknande liberala samhällsmodeller, med friare hyressättning, lägre skatt på arbete och en förnyad arbetsrätt. Det finns heller inga betydande skillnader i synen på Sverigedemokraterna, som båda partierna vill isolera och hålla borta från inflytande.

Det är SD som står i centrum av konflikten inom L. Ingen liberal vill ha med SD att göra, men företrädarna är oense om vilken metod som är mest effektiv för att stänga partiet ute. Den sida som vill ha Löfven som statsminister anser att en ministär ledd av Kristersson skulle hamna i beroendeställning och tvingas göra sakpolitiska eftergifter till SD för att kunna sitta kvar. Falangen som tycker att Kristersson trots allt ska få bilda regering tror att ett samarbete mellan S, MP, L och C skulle bidra till att ett nytt konservativt block bestående av M, KD och SD skapas på sikt.

Centerns vånda ser naturligtvis precis likadan ut, men det är uppenbarligen lättare att vara tyst efter ett bra val och med en partiledare som varit på uppgång under lång tid. Oavsett hur regeringsbildningen slutar kommer C vara stukat efter att ha brutit ett av sina vallöften (avsätta Löfven och inte ge SD inflytande), men Annie Lööf har ett brett stöd i partiet och kommer ha ett starkt mandat att leda C mot nästa val.

På det sättet är Liberalerna i en annorlunda situation. Sedan 2006 har varje valresultat varit en besvikelse och Jan Björklund verkar efter nästan tolv år som partiledare vara på väg ut. För L handlar regeringsbildningen lika mycket om partiet som om landet. Vilken falang ska leda L i framtiden? Och vad ska partiet göra för att över huvud taget rädda sin plats i riksdagen?

Insatserna är höga. Men kanske är desperationen motiverad med tanke på vad som ligger i potten.

En segdragen process

I dag har det gått 124 dagar sedan valet och någon regering har alltså inte bildats ännu. Sedan riksdagen röstade bort Stefan Löfven och den rödgröna regeringen avgick har 108 dagar passerat. En svensk regeringsbildning har aldrig varit i närheten av att ta så här lång tid. Processen är dessutom segdragen även i ett europeiskt perspektiv och hör till de tio regeringsbildningar under 2000-talet som tagit längst tid, enligt uppgifter som SR:s politikkommentator Fredrik Furtenbach delade på Twitter före jul. Rekordet har Belgien, där det efter valet 2010 tog 541 dagar att bilda regering.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om