Det slog mig under en av de senaste talmansrundorna. Jag satt lika klistrad som vanligt när partiledarna höll sina pressträffar, en efter en, och berättade hur de såg på regeringsbildningen. Trots att det även den här gången saknades nya besked kunde jag inte låta bli att titta. Gick det att utläsa något mellan raderna? Var det någon som signalerade något med sitt kroppsspråk? Eller med sitt val av slips?
Vid ett tillfälle tittade jag upp från skärmen och noterade att ingen annan på redaktionen verkade följa rapporteringen. Många var förstås upptagna av andra arbetsuppgifter, men samtidigt gick det upp för mig att vi nog faktiskt är ganska få som orkar bry oss.
I dag har det gått 68 dagar sedan valet. Mer än två månader där mycket har hänt, men i stort sett ingenting har förändrats. Vi har hetsat upp oss över talmansvalet och att Ulf Kristersson inte blivit vald till statsminister. Men mycket är fortfarande som det var före den 9 september.
Stefan Löfven sitter kvar som statsminister, november är lika grått som det brukar och Bonde söker fru sänds i år också. Jag lovar att SVT:s val av julvärd kommer att väcka hatstormar oavsett om en ny regering har tillträtt eller inte.
Sverige rullar på i ungefär samma takt som vanligt. Kronofogden driver in skattskulder, tågen är försenade och Försäkringskassan prövar ansökningar om sjukersättning. Någon väntar på att få plats på ett äldreboende och någon annan blir friskförklarad från cancer.
Hösten har lärt oss att landets demokratiska system och offentliga förvaltning kan hantera några månader utan att en regering tillträder. Samtidigt kan vi naturligtvis inte ha en övergångsministär hur länge som helst. Nya samhällsproblem uppstår och de måste hanteras politiskt.
Riksdagens beslut att lägga ned Radiotjänst är ett dagsfärskt exempel på det. Avvecklingen gör ett hundratal Kirunabor arbetslösa – och innan regeringsfrågan är löst blir det inga ersättningsjobb.
Övergångsregeringen kan inte heller fatta beslut om att bygga nya höghastighetsjärnvägar eller reformera skattesystemet. Varken poliserna, lärarna eller sjuksköterskorna lär bli fler förrän riksdagen har röstat fram en statsminister.
Allt det där är lätt att glömma i djungeln av sonderingar, semantik och mandatmatematik. Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor vill inte bilda regering för skojs skull, utan för att de tror att deras politik kan lösa de samhällsproblem som finns. På samma sätt handlar Jan Björklunds och Annie Lööfs nej om att de tror att ökat inflytande för Sverigedemokraterna vore dåligt för landet. Stefan Löfven vill att Alliansen ska splittras och att Centern och Liberalerna ska samarbeta med honom – för att det vore ett steg i riktning mot det samhälle han vill ha.
Pusslet är långt ifrån enkelt att lägga och jag förstår dem som tycker att underhållningsvärdet är begränsat. Det är enkelt att klanka ned på den utdragna processen och prata om "sandlådenivåer", men kanske måste det få ta sin tid. Regeringsbildningen är ingen dokusåpa, utan en varsam hantering av hur Sveriges framtid ska se ut.