Trafikverkets vinterväghållning på enskilda vägar sätter sina spår i Snesudden. Där har den uteblivna plogningen blivit en katastrof för bosatta i området.
Läs mer: Landshövdingen: Vi måste lösa plogfrågan.
Läs mer: Politikerna: Sunt förnuft måste råda
Läs mer:Snöplogsstormen: En krigsförklaring mot landsbygden.
Läs mer: Går att pausa GPS under körningen.
Läs mer: Skärpt kontroll gör att plogning uteblir.
Paul Johansson postade förra veckan ett nödbrev till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
– Vi vädjar om hjälp för det är fullständigt obegripligt att man behandlar oss på det här sättet. Först ger de oss bidrag och sedan förhindrar de oss att använda vägen. Här har vägarna plogats sedan 1954 och 2016 går det inte längre.
Från Snesudden är det åtta mil till Boden och åtta mil till Jokkmokk. Paul Johansson och Leif Holmgren är ordförande i varsin vägsamfällighetsförening för norra och södra Holmträsk.
– Hos oss finns ingen fungerande entreprenadmarknad med plogbilar. Vi kan inte beställa bilar tre mil enkel väg som plogar de här vägstumparna. Det blir enormt dyrbart. Plogas det 30 gånger på vintern då är det omöjligt att få det att gå ihop, oavsett bidrag eller om man betalar enskilt, säger ordförandena.
De upplever Trafikverket som väldigt kallsinnig för att få en rätsida på problemet.
– De vill väl att alla här ska få tag i gamla plogbilar och ploga själva. Gamla människor känner panik över situationen, säger Leif Holmgren.
Med Paul Johanssons bil färdas vi vidare förbi översnöade ortsskyltar och svänger in efter en sju kilometer kurvig väg. Den leder till makarna Kerstin Larsson och Leif Backman som bor i ett stort hus vid sjön Luovare.
Gårdsplanen är välskottad. Utanför huset står en äldre lastbil med rejäl plog. En hund skäller på oss när vi kommer.
– Sluta skälla, det här inte Trafikverket, säger Leif Backman, och hunden tystnar.
Leif Backman är fåordig men en handlingens man. När snön föll och ingen plogbil dök så ordnade han en lastbil med plog.
– Läget var akut. Det var svagt att inte meddela oss. Det kändes för jäkligt.
Plogbilen hyr han tillfälligt.
– Vi får se vad som händer framöver, säger Leif Backman.
Hans fru Kerstin Larsson ropar in oss och vill bjuda på kaffe. Hon är pensionerad sjuksköterska och kallas för " Syster Kerstin" av byborna.
– Jag brukar hjälpa gammelfolket som bor här.
Utanför köksfönstret där småfåglarna äter från fågelbordet är utsikten magnifik mot sjön Luovaure.
– Namnet betyder lätt att odla. Det stämmer verkligen. Frosten kommer så sent så våra potatisar får växa, säger Kerstin.
Hon och maken Leif har bott 25 år i sitt hus.
– Vi trivs för här är både vackert och lugnt och vi får vara i fred. Nu kommer ju inte ens plogbilen hit längre.
Ingen vid köksbordet tror nämligen att Trafikverket kommer ändra sig. Om inte en högre makt griper in.
– Många i glesbygden är upprörda när livsviktiga samhällsfunktioner och akuta sjuktransporter äventyras. Vi måste ju få leva även på landsbygden, säger Paul Johansson.
Kerstin Larsson minns när maken Leif sågade sig väldigt illa en gång i armen och hon inte hade blodstillande bomull hemma.
– Men vägen var körbar. Det var på den tiden akuten fortfarande fanns i Boden. Jag tog Leif i bilen och åkte in. När vi kom fram sade mina arbetskamrater:" Nämen Kerstin har du inte ens en kompress hemma". Makens arm var inlindad med en stor handduk.
– Nej, du har ju aldrig något hemma att plåstra om mig med, skojar maken.
Historien lockar till glada skratt, men Kerstin blir snabbt allvarlig.
– Om det skulle börja brinna törs jag inte ens tänka på. Värst är nog om vägen snöar igen och Leif blir sjuk. Jag kan inte köra plogbil, det går inte.
Men Leif Backman får åter igen en av sina snilleblixtar.
– Ja, då måste frugan skaffa lastbilskort.