I boken "Vi är inte maskiner!" (Premiss 2024) skriver fackliga utredaren Kjell Rautio att hans första egna lägenhet låg på Adolf Hedins väg i Kiruna – en minst sagt passande adress för en person som kommit att ägna en stor del av sitt yrkesliv åt socialförsäkringarna.
Gatan är nämligen namngiven efter en vänsterliberal politiker som drev på för både demokrati och sociala reformer.
Adolf Hedin levde 1835-1905. Redan 1884 skrev han en riksdagsmotion om en olycksfall- och ålderdomsförsäkring för arbetare, en av de första grundstenarna i det svenska välfärdsbygget.
Genom att uppkalla en gata efter honom ville gruvarbetarna i Kiruna hylla Hedin och hans politiska gärning.
"Jag minns hur stolta mina hyresvärdar, som var aktiva socialdemokrater, var när de berättade detta. Senare har jag förstått skälen till deras stolthet", skriver Rautio i sin bok.
Även arbetarledaren och socialdemokraten Hjalmar Branting (1860-1925) uppskattade Hedins engagemang och betecknade honom som en "folktribun".
Hedin gick bort 1905 och fick aldrig själv uppleva hur Nils Edéns och Brantings liberalsocialdemokratiska koalition 1917-1920 drev igenom såväl allmän och lika rösträtt som lagen om åtta timmars arbetsdag. Men Hedin förtjänar definitivt sin plats i historieböckerna. Han var en av dem som gick i spetsen för att det gamla fattig-Sverige kunde omvandlas till ett demokratiskt välfärdssamhälle.
Det påminner också om tiden när Liberalerna och arbetarrörelsen stod varandra nära och gjorde gemensam sak.
Då var socialdemokrater och liberaler självklara samarbetspartner med likartade uppfattningar om alltifrån arbetsrätt till socialpolitik.
Ett annat exempel är skolpolitiken. I början av 1900-talet var liberalen och folkskolläraren Fridtjuv Berg en av dem som, i likhet med socialdemokratin, arbetade för att Sverige skulle ha en sammanhållen och likvärdig skola.
Som ecklesiastikminister (utbildningsminister) brann Fridtjuv Berg för att skolan skulle ge alla – inte bara barnen i välbeställda familjer – möjligheter att växa och utvecklas som människor och samhällsmedborgare.
Sedan dess har mycket förändrats hos Liberalerna. Idag samarbetar Johan Pehrsons parti hellre med Rickard Jomshof, Björn Söder och andra högernationalister än Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.
Det progressiva politiska arvet från Adolf Hedin, Nils Edén och Fridtjuv Berg har förskingrats och spridits för vinden.
Till exempel är det talande att socialförsäkringarna knappt nämns i Tidöavtalet (regeringsöverenskommelsen mellan Liberalerna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna).
Det är helt enkelt viktigare för Liberalerna och övriga i Tidögänget att sänka skatten på bensin, snus och plastpåsar – att pressa skattekvoten till sin lägsta nivå sedan 1975 – än att stärka sjukförsäkringen och andra delar av den generella välfärdspolitiken.
Noterbart är även hur Liberalerna gick emot den tidigare S-regeringens ganska måttfulla förslag till förändringar i friskolesystemet.
När det verkligen gällde så var det viktigare för Johan Pehrson & Co att göra gemensam sak med högern och hålla sig väl med de stora friskolekoncernerna än att motverka marknadiseringen av det svenska skolväsendet och återupprätta skolan som utbildningsinstitution.
Slutsatsen är klar: Med Johan Pehrson som partiledare har Liberalerna flyttat från Adolf Hedins väg.
L är numera bara ett högerparti med samma politiska agenda som Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.