När jag tittade igenom bokningarna inför årets Hamnfestival blev jag positivt överraskad över att Janice fanns med. Inför spelningen skrev jag att den som inte gick på Janice spelning skulle gå miste om något och när jag går hem från spelningen kan jag egocentriskt nog inte annat än att hålla med mig själv. Men vi börjar från början. En timme står på spel när en av Sveriges i särklass bästa röster beträder scenen i Norra Hamn.
MER FESTIVAL: Martin Stenmarcks löfte till Luleåpubliken
“Ni kanske har sett mig förut. För två år sedan stod jag här med Sabina Ddumba, någonstans där bak” säger Janice och pekar mot den bakre delen av scenen. Att hon gått från att bland annat vara Sabina Ddumbas körsångerska till att stå på egna ben med ett hyllat debutalbum i ryggen är starkt och otroligt välförtjänt. Från en körsångerska till en annan så ackompanjeras Janice av Cassandra Klatzkow och deras rösterna gifter sig så fint tillsammans.
MER FESTIVAL: Markus Krunegård: "Det ekade tomt"
När hälften av timmen har gått ger sig Janice in i ett mer lågmält parti av spelningen. Eller egentligen är lågmält fel ord, dramatiska och bombastiska ballader kanske är mer passande. “Lullaby” har ett sound som är precis sådär stort som en vill ha från Janice. Den moderna tolkningen av Lisa Nilssons “Himlen runt hörnet” tillför en slags känslostorm som den trötta låten har länge har saknat. Låten “Answer” är tillägnad Janice pappa. “Nästa låt är lite extra svår att sjunga för den handlar om min pappa som försvann alldeles för tidigt. Vi måste våga prata om hur vi mår, vare sig det är med någon närstående eller en terapeut”, säger Janice och fortsätter med att säga “det blev extra påtagligt efter Tim Berglings bortgång”. Trots att hon sjunger om hennes personliga upplevelser ger hennes uppenbart tagna ansiktsuttryck och påminnelsen om alla de som vi saknar det extra påtagligt.
Konserten övergår sedan i en mer festlig tonart. Debutsingeln ”Don’t Need To” görs om till någon slags med ett 80-tals doftande outro som går över i ”Black Lies” som når sitt crescendo när “You only you live in the dark” och Whitney Houstons gamla hit “i Wanna dance with somebody” görs i en mashup. Att hon blandar mer upptempo med lugnare låtar gör ingenting, för min del är kärnan i hennes musik att den genomsyras av små pusselbitar av hennes liv som vi får en glimt av.
En timme är snart slut. Den emotionella självförtroendehöjande låten “Queen” är en värdig avslutning på en spelning som fortsätter att eka över Luleå långt efter att sista tonen har klingat ut.
FLER RECENSIONER FRÅN HAMNFESTIVALEN:
"Alla älskar sommaren – och Martin Stenmarck"
"Rebecca och Fiona visar Luleå"
"Tur att vi lever samtidigt som Markus Krunegård"
"Anna-Sofia Monroy gör mig exalterad över framtiden"
"Något har hänt med The Chickpeas Band"
"Molly Sandén gör det med bravur"