När blir en konstig blandning när Anna-Sofia Monroy ställer sig på en liten hotell-scen utan vidare showkänsla och presenterar låtar som hon snarare skulle kunna uppträda med på valfri större scen, både på hemmaplan och utomlands. Under eftermiddagsspelningen är det första gången som hon spelar helt egenskrivna låtar och hon presenterar en blandning av akustiska och färdigproducerade låtar. Att hennes dynamiska och jazzinfluerade röst inte har fått ett skivbolag att signa henne än är ett mysterium och de bör skynda på innan någon annan hinner före.
”Jag har bara släppt en låt som ni kan lyssna på” säger hon och trots att singeln ”Believe” släpptes för nästan ett år sedan passar den otroligt bra in i repertoaren som Anna-Sofia Monroy presenterar. Hon presenterar en blandning av jazzinfluerade toner som med dofter av pop skapar en modern ljudbild. Jag tänker mig henne på en rökig klubbscen där hon får spela med ett fullt band och där hon får ta ut svängarna ordentligt, det är tydligt att hon kommer att behärska det.
”Jag skrev en låt om att en kille dumpade mig, jag funderade på ifall jag skicka den till honom men jag gjorde inte det. Istället får ni höra den”. Det känns väldigt naturligt när hon står på scen och har kontakt med publiken. Hennes säkerhet och scennärvaro gör att ett lugn infaller sig hos mig och det finns inga tvivel om att hon känns redo för mer.
Med gråtande barn i bakgrunden och människor som springer förbi med sina shoppingkassar lyckas Anna-Sofia Monroy skapa en spelning som gör en exalterad inför framtiden.