Knappt en dag går utan att medierna fylls av larmrapporter om vårdkrisen i Norrbotten. Bristen på vårdplatser, sjuksköterskor och läkare har inneburit att flera verksamheter på Sunderby sjukhus går på knäna, med upprepade stabslägen på akutmottagningen, operationssjuksköterskor som säger upp sig och nu senast kris på psykiatriavdelningen, där tio av 22 sjukskötersketjänster står vakanta i sommar.
Läs mer: Sjuksköterskorna: "Vi har larmat en längre tid"
Läs mer: Psykvården drabbas av sjuksköterskeavhopp
Läs mer: Norrbotten sämst i klassen
Därför kanske inte oväntat att drygt hälften av norrbottningarna anser att sjukvården är den viktigaste politiska frågan inför valet 2018 (se faktaruta).
– Vården fungerar inte, som det är nu. Det finns lediga vårdplatser men ingen personal för patienterna som ska vårdas, säger sjuksköterskan Marita Anthoney, 60 år, som arbetar på njurmottagningen på Sunderby sjukhus.
Hon och arbetskollegan Ann-Sofi Andersson, 41 år, är eniga i sin analys när det gäller en av vårdkrisens stora orsaker – nämligen bristen på regionanställda sjuksköterskor.
I stället jobbar alltfler sjuksköterskor för bemanningsföretag och flera vårdavdelningar på Sunderby sjukhus är numera helt beroende av stafettsjuksköterskor.
En utveckling med förödande effekter, enligt dem.
– Bemanningslösningarna är dåliga för verksamheten, kontinuiteten och vidareutvecklingen av vården. Patientsäkerheten blir hotad. Vem kan rutinerna när det på vissa arbetspass bara är bemanningspersonal på avdelningen? säger Ann-Sofi Andersson.
Dessutom menar de att ju färre regionanställda sjuksköterskor, desto större bördor på deras axlar – medan bemanningsanställda har högre lön utan att behöva ta samma ansvar.
Mot den bakgrunden blir också stressen och den negativa arbetsmiljön påtaglig för de som stannar i Region Norrbottens regi.
Sjuksköterskornas uppmaning till de styrande regionpolitikerna är därför tydlig.
– Det handlar om löneutveckling och arbetstider. Scheman måste anpassas så att sjuksköterskorna orkar jobba ett helt yrkesliv. Om politikerna lyckas lösa de sakerna, då attraherar man tillbaka sjuksköterskor som har lämnat Region Norrbotten och då får vi också en mycket bättre arbetsmiljö, säger Ann-Sofi andersson.
– Att vara sjuksköterska är ett toppenjobb. Men tyvärr får vi inte betalt för det, säger Marita Anthoney.
Även Camilla Eriksson Sundberg, ordförande för Vårdförbundet i Norrbotten, ser med stor oro på Region Norrbottens oförmåga att behålla sin personal.
– Verksamheten dräneras på äldre erfarna sjuksköterskor, som inte orkar längre. På många avdelningar inom slutenvården i dag kan de mest erfarna ha ”bara” ett halvårs erfarenhet. Det är inte patientsäkert.
Kan fler utbildningsplatser lösa sjuksköterskekrisen?
– Det hjälper inte, eftersom så många sjuksköterskor inte blir kvar i yrket. Vår akademiska examen måste tydligare kopplas till våra löner, säger Ann-Sofi Andersson.
– Det är mycket prat om specialistsjuksköterskor också, medan man glömmer övriga sjuksköterskor ute ”på golvet”, på vårdavdelningarna. Höj våra löner! I början blir det dyrt, med all bemanningspersonal som finns kvar, men i längden är det bara win-win med enbart ordinarie personal på jobbet, säger Marita Anthoney.
Den borgerliga alliansen införde den så kallade "kömiljarden" åren 2009-2014 under sina år vid regeringsmakten, en stimulansåtgärd för att gynna landsting som lyckas korta vårdköerna, och nu utlovar bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att den ska införas på nytt.
Men Marita Anthoney är skeptisk.
– Vad hjälper en "kömiljard" om personalen saknas?
Även den S-ledda regeringen utlovar miljardregn över sjukvården, men inte heller de vallöftena övertygar sjuksköterskorna.
– Regeringen har skjutit till pengar många gånger, men var hamnar de egentligen? I alla fall inte ”på golvet” hos oss sjuksköterskor, säger Marita Anthoney.
De ser framför sig ett maktskifte inom Region Norrbotten.
– Vi vet i alla fall hur illa det är nu. Som sjuksköterska är jag mycket oroad över hur långt det ska behöva gå. Hur få vårdplatser och regionanställda sjuksköterskor behövs det innan politikerna agerar? säger Ann-Britt Andersson.