Stella Maciya, 1 år, springer glatt över torget utanför Konsum i Råneå. Hon har ett skrapsår på näsan efter att hon trillat i sin iver att testa sin nya förmåga att röra sig. På måndag börjar hon i dagis meddelar hennes mamma Drakasali Mayada, 23, och pekar glatt mot förskolan längre bort.
För tre månader sedan satt de i människosmugglarnas lastbil utanför den turkiska staden Izmir. Det är mörkt ute och på stranden nedanför väntar gummibåten som ska föra dem över Medelhavet, eller "Dödens hav" som det kallas efter de senaste månadernas flyktingkatastrof.
LÄS MER: Nils Johansson: Hur långt räcker vår solidaritet?
När Drakasali var gravid i tredje månaden flydde hennes man till Libanon. De bodde i Damaskus, men redan 2011 tvingades hon avsluta sina studier för att bli kläddesigner. Nu var situationen ohållbar för hennes man.
Men han kom inte långt, utan tvångsrekryterades istället av syriska armén. Samtidigt fortsatte trakasserierna. Militären kunde när som helst gripa henne bara för att hon är muslim och bär slöja. Alla som försökte ta sig till FN:s kontor registrerades och greps senare.
Då bestämde sig Drakasali för att fly. Precis som hundratusentals andra syrier.
– De ringde mig och sa att han var död. Men det var fel. Han hörde av sig och sa att han tagit sig till Turkiet. Men sedan jag kom hit har jag inte hört av honom, säger Drakasali.
Flykten tillsammans med lilla Stella gick med buss från Syrien till Turkiet. Där fastnade de i ett flyktingläger i fem månader. Överallt fanns flyktingsmugglarna, redo att mot rejäl betalning göra den riskabla resan över havet mot grekiska charteröar.
– Det var inget problem att få tag på dem. De fanns överallt, inte minst på Facebook, säger Drakasali.
Medelhavet var lugnt den där natten när flykten skulle ske. Gummibåten, som Drakasali uppskattade till högst sex meter lång, fylldes med 51 flyktingar. Drakasali själv hade betalt 1 000 euro till smugglarna för sin och dotterns plats.
LÄS MER: Folk ger pengar – inte tid
Stämningen i båten var, trots risken, uppsluppen. De tar bilder av varandra när de skrattar och kramas. Äntligen är de på väg mot säkerheten. Men mitt ute på havet går gummibåtens motor sönder och de börjar driva fritt. Någon försöker ringa den grekiska polisen, men ingen svarar.
Drakasali blir rädd och håller hårdare i sin lilla dotter. Vågorna blir allt större.
– Stella började gråta och hon var mycket hungrig, säger Drakasali.
Plötsligt hör de en helikopter i luften. Det är ett nyhetsteam som chartrat den och de har fått syn på den drivande båten. De skickar ner vatten och lite mat och efter en stund kommer en båt från den grekiska kustbevakningen och plockar upp dem. De sätts iland på Lesbos, utanför staden Mitilini.
– Det var söndag och tidig morgon. Ännu framåt kvällen satt vi där utan att någon kom. Det kom greker från Mitilini och gav oss mat och vatten. Men myndigheterna brydde sig inte, säger Drakasali.
Tillslut kom hon till ett flyktingboende i Grekland. Efter en månad lyckades hon få tag på en flygbiljett till Lyon i Frankrike. Fyra dagar efter kom Stella tillsammans med en släkting.
– Vi kunde inte fara tillsammans. Då hade de gripit oss, säger Drakasali.
I juni anlände de till Råneå. Drakasali har de senaste dagarna tittat på bilden av Aylan Kurdis lik på en strand i Turkiet. Hon vet att det lika gärna kunde varit Stellas och hon blir allvarlig.
– Jag valde mellan att stanna och dö i Syrien och göra den farliga resan till Grekland. Det valet hade jag.
Stella surrar på medan Drakasali pratar. Hon har precis fått gosedjur från second hand-butiken i Råneå och är strålande glad. Sen kastar hon sig i armarna på mamma.