Uppemot 60 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och konflikter, hälften av dem är barn.
Med tanke på den massiva mediebevakningen är det inte konstigt att det svenska folkets engagemang för alla utsatta från inte minst Syrien, Afghanistan och den afrikanska kontinenten tycks enormt.
I tidningar, radio och tv tar vi del av reportagen från den humana katastrof som utspelar sig i Europa, dit miljontals flyktingar försöker ta sig.
I överfulla båtar över Medelhavet.
Kvävda till döds i en lastbil i Österrike.
Desperata i ett tältläger på centralstationen i Budapest.
Tragedierna avlöser varandra och allra mest genomslagskraft får bilden – den redan klassiska Bilden – på treårige kurden Aylan, drunknad och uppspolad på en strand i den turkiska semesterorten Bodrum.
Just i dag får vi veta att han och familjen drömde om ett nytt liv i Sverige.
Och i bästa fall har han rätt.
Färska siffror visar att Radiohjälpen bara under torsdagen samlade in drygt två miljoner kronor till människor på flykt.
Så överväldigande respons har organisationen aldrig tidigare fått på en insamling. Inte ens efter tsunamin i Thailand 2004, rapporterar SR Ekot.
Men frågan är hur långt vårt engagemang sträcker sig – och hur länge?
Den är en sak att skänka pengar via sms, lägga en slant i en insamlingsbössa och för stunden bedöva vårt kollektiva västerländska dåliga samvete.
Det är något helt annat att bidra konkret och praktiskt.
Hur många av oss kan tänka sig att åka ner som hjälparbetare till Syrien eller till något av alla flyktingläger vid EU:s gränser?
Vem vill ens jobba ideellt för exempelvis Röda korset i Sverige?
– Trenden är nedåtgående. Om inte folk vaknar upp nu. Det är bra att folk skickar en slant, men vem ska ta hand om verksamheten? säger Birgitta Groth, verksamhetsutvecklare på Röda korset i Luleå, till NSD.
Just nu fylls tidningsspalterna av bestörtning och medlidande.
Just i dag förfasas vi, skriver en förtvivlad statusuppdatering på Facebook och deltar i Expressens kampanj ”Jag vill hjälpa”.
Och de sociala medierna är fantastiska i stunden, som redskap för att frammana kampvilja och generositet.
Men flödena går så hiskeligt fort, katastrofrubrikerna flimrar förbi i alla liverapporteringar – och till slut blir många av oss emotionellt avtrubbade, stänger av och ser en romantisk komedi på Netflix i stället.
Samtidigt som bilderna av Aylan och alla andra av flyktingkrisens offer bleknar bort i bruset.
Just nu, just i dag, är det ytterst få Sverigedemokrater som i medierna får säga att landet vare sig kan, vill eller bör ta emot fler asylsökande.
Just nu, just i dag, idiotförklarar många den forne SD:aren Erik Almqvist, när han på Twitter misstänkliggör den desperata kurdfamiljen som slänger sig på tågrälsen inför tv-kamerorna: ”Säger lite om vad det är för folk som kommer…”, skriver han ofattbart kallt och cyniskt på Twitter.
Just nu, just i dag, är vi alla solidariska.
Men redan på måndag kan allting vara glömt.
Och SD kan åter befästa sina ställningar som Sveriges tredje – snart andra? – största parti.
Eller så hoppas vi att medmänskligheten för en gångs skull stannar kvar i allas hjärtan.
Även bortom sms-insamlingar och duktiga Fejjan-uppdateringar.