Nya bilder från den dramatiska avsmältningen i sommar. Från vänster Rivgojiehkki, en djup brunn i Rabots glaciär och Storglaciären.
– Det är på den nivån att vi nästan tänkt att vi räknat fel. Det är sådana sanslösa mängder som försvunnit, säger Johanna Dahlkvist, fält- och teknikansvarig på Tarfala forskningsstation och den som utfört årets slutmätningar och är verksam vid Stockholms universitet.
De fyra referensglaciärerna som forskarna löpande gör mätningar av vinter och sommar är samtliga belägna i Kirunas och Gällivares fjällvärld runt Kebnekaise. Det handlar om Storglaciären, Rabots glaciär, Moarhmmá och Rivgojiehkki.
Mätningarna av Storglaciären startade redan 1946. För de andra tre finns statistik från 1980-talet.
Årets sommar har varit lång och varm, och den tillväxt som skedde under vintern har inte på långa vägar motsvarat sommarens förluster.
När forskarna jämför massbalansen (tillväxten jämfört med smältningen) kan de konstatera att årets minskning var 3,5 gånger större än fjolårets, och fem gånger större än snittet för de senaste tio åren.
Rabots glaciär är den som tappat mest vatten. Forskarna beräknar att det på årsbasis handlar om 9464 ton, motsvarande samma vikt som 79 malmvagnar. (se faktaruta).
Den här grafiken visar var smältningen varit störst på Storglaciären. Den är från 2022/23. Det finns en del blåa partier, där smältningen varit mindre än i de röda partierna.
Den här bilden visar 2024 års smältning. Som synes är det stora skillander. De blåa partierna i stort sett utraderade till förmån för röda eller vita partier, med högre avsmältning än senaste mätningen.
Prognosen är att fyra av fem svenska glaciärer smält bort år 2100.
Hur reagerar man som forskare när man ser så dramatiska förändringar?
– Jag har ju lyxen att jag måste förhålla mig till det här på ett vetenskapligt sätt. Men det är klart det är en tråkig syn.
Johanna Dahlkvist berättar att den kraftiga avsmältningen även påverkat forskningsarbetet. Mätningarna utförs huvudsakligen med hjälp av aluminiumpinnar som är nedstuckna i glaciären.
– Det har varit utmanande stundtals. Vi har stött på stora, öppna sprickområden och nya glaciärbrunnar. Brunnarna går från glaciärens yta till berget, och kan vara upp till 200 meter djupa. Vissa brunnar är så stora att de kan sluka en skoter med kälke eller en bil. Vi har även mist en del pinnar som försvunnit i brunnarna.
Johanna Dahlkvist och Nina Kirchner, glaciärforskare vid Stockholms universitet.
Har arbetet rent av upplevts som farligt?
– Nej. Vi tummar aldrig på säkerheten, men det har inneburit att vi tvingats jobba på ett annat sätt.
Förändringarna är så stora att Johanna Dahlkvist höjer ett extra varningens finger för turister och andra som vistas i fjällvärlden.
– Glaciärer är dynamiska och man ska alltid vara försiktig när man rör sig vid dem. Men människor som är vana att röra sig vid glaciärerna ska veta att det kanske inte ser ut som man är van vid. Det har blivit en i ännu högre grad dynamisk miljö.
I veckan rapporterade vi om att Kårsaglaciären, nära Abisko, delvis har kollapsat i sommar.
– Jag är inte förvånad över det. Det är också en glaciär som är populär att besöka bland skoteråkare, säger Johanna Dahlkvist.
Storglaciären har tappat 8436 ton vatten i år, beräknar forskarna.
Tidigare har vi även berättat om att Kalixälvens källsjöar efter Nikkaluoktavägen i höst färgats gröna av sedimentvatten på ett sätt som ortsbefolkningen aldrig tidigare skådat.
Något som signalerat att avsmältningen från glaciärerna varit extremt stor.
Av de fyra referensglaciärerna är det bara Storglaciären som avvattnas i Kalixälven. Men runt Kebneområdet och Tarfala finns flera andra glaciärer som gör det, exempelvis Isfallsglaciären och Kebnepakteglaciären.
– Helt klart är det glaciärerna som tryckt ut sediment i älven. Glaciärerna är som en ångvält. Där den går framåt maler den på berget, som blir till sediment, säger Johanna Dahlkvist.
Kaalasjärvi strax innan Kalixälven tar vid. Sediment från glaciärer har färgat vattnet grönt.
Sprickbildningar i glaciären Moarhmmá.