Under hela uppväxten har Joar Mikaelsson haft problem med att fokusera. När han till slut fick göra en utredning där man konstaterade add kunde han börja medicinera och har funnit ett annat lugn.
Redan när Joar var liten märkte hans mamma Anna Broström att något var annorlunda. Sonen hade svårt koncentrera sig och hon beskriver det som att hans startmotor inte riktigt gick igång som den skulle. Men det kom att ta många år innan hon började misstänka att det var någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, som låg bakom. Idag vet de mer.
– Joar har add med särbegåvning och är smart på många sätt. Han kan prata engelska flytande, något han lärde sig på egen hand, nästan innan han lärde sig prata och läsa på svenska.
När det var dags för skola blev det tydligt att skolmiljön tog på Joars krafter. Med add är det svårt att sortera intryck och allt registreras – människor som pratar, fläktar som går, klockor som tickar. Att lägga energin på rätt saker blev en utmaning.
– Jag har allt som personer med adhd har utom hyperaktiviteten. Det gör det svårt för mig att göra uppgifter i skolan och fick höra att jag bara var lat. Jag blir väldigt trött väldigt snabbt, sov mycket när jag väl var hemma och orkade inte vara med kompisar, förklarar han.
Under lågstadiet hade Joar lätt för sig i skolan och behövde knappt plugga för att lära sig. Men allt eftersom svårigheten ökade i mellanstadiet kom han efter, vilket ökade på ångesten och Joar slutade under långa perioder att gå till skolan. Inte nog med att skolan i sig blev en utmaning – det blev svårt även socialt och han utsattes för mobbning.
– Från att jag var nio år började det bli svårare i matte men jag hade ingen vana av att plugga för jag hade aldrig gjort det. Och när jag började bli mobbad så började jag må ännu sämre och stannade hemma. Och då blev det bara jobbigare att komma tillbaka till skolan sedan för jag var rädd att bli mobbad ännu mer.
Anna Broström misstänkte tidigt att både sonen och dottern Alice hade någon form av npf-diagnos, men i kontakten med vården blev Joar avfärdad.
– Allt var ju dolt av att Joar också var utsatt för mobbning och vi hade många möten med skolan utan någon förbättring. För några år sedan var Joar och hans pappa till hälsocentralen. Läkaren där tyckte att han inte alls kunde ha det för han satt ju still på sin stol. Då hade ännu inte hans syster fått sin diagnos och vi föräldrar hade inte heller koll på alla aspekter av npf.
– Jag kan bli ganska arg när jag tänker på första gången jag var till doktorn och säger att jag tror att jag har adhd och förklarade varför. Men eftersom jag inte är hyperaktiv så hade jag ingenting alls enligt honom utan var helt normal, förmodligen bara lite lat. Och jag tänkte att han som doktor borde ju veta vad han pratar om, säger Joar.
Anna Broström skrev ett medborgarförslag där hon efterlyser nollvision för utbrända barn och ungdomar med NPF i skolan.
Joar gick till skolan, men hade fortfarande problem att fokusera – något som skapade frustration.
– Jag tänkte att jag ju ska vara normal så varför kan jag inte göra alla saker som alla andra barn kan. Jag var helt säker på att jag hade något, berättar han.
För två år sedan bestämde Anna Broström att sonen skulle byta skola och i stället börja på Montessoriskolan i Luleå. Här tycker hon att det fungerar bättre och att Joar i större utsträckning får det stöd och hjälp som han behöver. Inte minst nu efter att han till slut fick tid till utredning i Umeå där han fick göra en mängd olika tester.
– Det är först nu i åttan som han har fått sin diagnos. Så inte nog med att det tar tid att misstänka att det finns en diagnos sedan tar det tid att få en utredning och jag ringde och påminde flera gånger. Hela den biten är katastrofal. Men när vi väl kom till Umeå var de superduktiga, säger Anna.
Joar Mikaelsson sökte hjälp på hälsocentralen för några år sedan, men tanken att han skulle ha en diagnos avfärdades av läkaren. "Jag var för lugn sa han", berättar han.
När Joar väl fått sin diagnos fick han också börja äta medicin, något han säger har hjälpt honom mycket.
– Ja, oh my god. Plötsligt kunde jag fokusera. Det kändes magiskt. Det blev tyst i mitt huvud. Tidigare var det som att hjärnan var igång hela tiden. Nu känner jag mig som en riktig person.
Även Joars storasyster har fått en npf-diagnos och Anna har även under hela hennes skoltid fått kämpa. Genom att vara öppna och berätta om de utmaningar personer med en npf-diagnos har, hoppas Anna och Joar att förståelsen ska öka, både inom skolans värld och i samhället i stort.
– Vi har pratat mycket om att det inte är något att skämmas över att ha en npf-diagnos och man måste prata om det för att få till en förändring, säger Anna Broström.
Anna Broström menar att sonens add länge var dold på grund av att han utsattes för mobbning i skolan.
Ifjol lämnade Anna Broström in ett medborgarförslag där hon efterlyser en nollvision av utbrända barn med npf-diagnos i skolan. Hon vill att kommunen ser till att skaffa sig en djupare kunskap om problematiken.
– Jag vill att man samlar föräldrar till npf-barn och ärligt ställer frågan om hur vardagen ser ut. I början när allt det här hände skämdes jag jättemycket, för jag hade ingen koll och tänkte att det var fel på mig som förälder som inte får mina barn till skolan. Jag kunde få hjärtklappning varje gång jag fick sms från skolan om ogiltig frånvaro. I dag känner jag, inte minst efter de kontakter jag har i mitt nätverk, en lättnad för jag inte längre är ensam.
Hon vill nu se att vården tar ett samlat grepp om problematiken kring npf-diagnoser och att föräldrar som sliter för sina barn blir lyssnade på.
– Kunskapen finns ju, bara inte här. Jag frågar mig vad Luleå kommun vill med skolan. Vill man ha en bra skola för alla, eller en som slår ut vissa barn för att de inte passar in.
Läs mer: Psykologen: "Viktigt att få hjälp tidigt"
Läs mer: Skolan: "En komplex fråga"