Vi har tidigare berättat om Joar, 15, som fick vänta flera år innan hans add-diagnos kunde fastställas. Familjen kände att de först inte blivit tagna på allvar när de sökte hjälp.
Ulrika Hegstam är förutom enhetschef även specialist i pedagogisk psykologi och menar att det inte alltid är så enkelt att diagnostisera ett barn i tidig ålder.
– Generellt ska man ha svårt i flera miljöer, inte bara i skolan eller hemma. I ett barns utveckling kan det ingå motorisk oro eller svårigheter att fokusera och koncentrera sig vilket kan ligga inom det som är normalt och som utvecklas positivt över tid. Det är vanligt att barn i förskole- och lågstadieålder har de här svårigheterna utan att det är något avvikande, säger hon.
Hegstam anser att man måste utgå ifrån hur stora svårigheter barn har utifrån vad som är normalt för åldern. Eftersom det finns stora variationer i utvecklingen kan det därför vara svårt att se tydliga tecken när barnet är litet.
– Under tidig uppväxt är det ofta svårt att diagnosticera add. Det beror också på vilka krav barn blir utsatta för. Kraven ökar ju ofta med ålder så det som inte märks i förskoleåldern kan bli tydligare längre upp i åldrarna när kraven ökar, säger hon.
Om kraven blir för stora så att barnens mående försämras kan utredning vara en viktig insats. Men Ulrika Hegstam anser att det inte ska behövas en diagnos för att sätta in extra stöd till de elever som behöver utan att alla barn har rätt till hjälp utifrån sin förmåga.
– Barn som är väldigt tydligt utåtagerande får väldigt tidigt stödinsatser medan barn som inte gör så mycket väsen av sig har svårare att få stöd även om de har stora behov. De barnen är kanske också svårare att upptäcka. Diagnosen kan också vara ett sätt att förstå sig själv och vara till hjälp så att man inte skuldbelägger sig själv i samma utsträckning. Men diagnoser inom adhd och add är så vanligt förekommande idag så att man ska kunna anpassa i skolan utan någon utredning. Att få till god struktur, förutsägbarhet, tydliga instruktioner och lugna miljöer är bra för alla barn.
Hon konstaterar att gällande läroplan ställer höga krav på självständigt lärande vilket kan bli extra svårt för barn som har någon npf-diagnos.
– Om man inte har drivet och förmågan att söka information själv så behöver man stödet utifrån. Vi ställer stora krav på barn som inte alltid matchar med deras kognitiva förmåga så för en del blir det för svårt och blir mycket stress och oro kring skolan.
Ulrika Hegstam tror att det kan vara en förklaring till att en del barn och tonåringar blir hemmasittare.
– Om kraven i skolan känns övermäktiga vill man till slut inte gå dit. Då behöver man kravanpassa i skolan. Det behöver inte alltid vara kraven på inlärning som är för höga utan kan vara andra saker, som för hög ljudnivå, att det är svårt för barnen att gå undan eller att barnet har svårt med kompisrelationer.
Diagnostiseringen av adhd och add har ökat som en lavin senaste åren.
– Samhället ställer enorma krav i dag. Förut pratade man om stökiga barn, medan vi idag ser att en diagnos kan vara förklaringen och skuldbelägger på så sätt inte barnet. Många lär sig med ökad ålder att hantera sina svårigheter så att man kan hämta igen det man missat. Men det är viktigt att man får hjälp i skolan för ju längre man är hemma desto svårare blir det att ta sig tillbaka.