"Ulf Kristerssons främsta bidrag till debatten numera är att visa sig vara synsk, fast tvärtom. Han vet nämligen redan alltid vad som kommer att hända, och vad man borde ha gjort – ett par månader efter att det har hänt."
Det skrev författaren Måns Wadensjö i en vass kommentar på NSD:s ledarsida 18 januari.
Om dessa Kristerssonska förmågor finns anledning att återkomma även till denna dag.
I Expressen utfärdar den ständigt efterkloke Kristersson en hård dom över den svenska coronastrategin.
”Den svenska strategin är förklaringen till de höga dödstalen”, tycker M-ledaren.
Om detta kan man säga mycket – till exempel att efterklokheten är den vanligaste och enklaste formen av klokskap.
Men det finns också skäl att ställa frågan om de svenska dödstalen verkligen kan beskrivas som höga i jämförelse med andra länder.
Sant är att Sverige har högre dödstal än sina nordiska grannländer. Men de flesta andra europeiska länder har faktiskt drabbats hårdare än Sverige. Vid en sådan jämförelse framstår Sverige som ett ganska normalt europeiskt land.
"Ungefär två tredjedelar av länderna i Europa har en betydligt högre överdödlighet än Sverige", visar en färsk sammanställning från Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker vid Stockholms universitet och författare till boken "Corona – vår tids pandemi i ett historiskt perspektiv".
Vidare noterar han att mönstren i Norden varit likartade vid tidigare stora sjukdomsutbrott – Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och den svåra influensan 1976. Sverige, tillsammans med Danmark, drabbas regelmässigt hårdare än Norge, Island och Finland.
Enligt Fredrik Charpentier Ljungqvist kan orsakerna vara att Sverige och Danmark har fler större urbana områden, där människor bor tätt, och fler kontakter med kontinenten.
"Det mesta talar ju för att Norge, Finland och Island kommer att ha de lägsta dödstalen i Norden och faktiskt i hela Europa när pandemin är över", säger Fredrik Charpentier Ljungqvist till TT.
Visst, det finns saker att rannsaka även i Sverige.
I en ledare 23 juni 2020 pekade jag på att det länge har funnits problem i den svenska äldreomsorgen – icke minst bristfälliga arbetsvillkor som påverkat kvaliteten i verksamheten. Problem som blivit än mer tydliga under pandemin.
Coronakommissionen är inne på samma spår i sitt delbetänkande. Strukturella problem, som fanns redan innan covid-19, beskrivs som den främsta orsaken till att många äldre avlidit inom äldreomsorgen. Verksamheterna var helt enkelt illa förberedda för att hantera ett stort sjukdomsutbrott.
Därför behövs också en långsiktig plan för att rusta upp äldreomsorgen i Sverige. Men det handlar ju egentligen inte om den svenska coronastrategin och Folkhälsomyndighetens agerande, utan om brister som funnits under lång tid.
Och i det avseendet har ju också Ulf Kristersson, som ingick i den gamla alliansregeringen fram till 2014, ett visst ansvar. Det är inte utan betydelse att Sverige under åtta långa år hade en regering som prioriterade massiva skattesänkningar framför större investeringar i vård, skolor och omsorg.
Vid förra veckans digitala besök i Gällivare beskrev statsminister Stefan Löfven (S) den omläggning som skett av politiken efter regeringsskiftet 2014.
Nu tillförs mer pengar till äldreomsorgen och för kompetensutveckling bland personalen, vilket är steg i rätt riktning. Men det kommer att krävas ännu större insatser under en lång tid framöver.
Enligt Greger Bengtsson, samordnare för äldreomsorgen hos Sveriges kommuner och regioner (SKR), innebär ökningen av antalet äldre att resurserna till äldreomsorgen behöver växa med hela 50 procent på tio år.
Detta enbart för att upprätthålla dagens kvalitet i hemtjänsten och på äldreboenden. Om Sverige vill höja standarden i åldringsvården, vilket ju är önskvärt, så kommer notan att bli ännu större.
Till råga på allt ska det dessutom ske i ett läge när det finns eftersatta behov även i andra kommunala kärnverksamheter, till exempel i skolor och socialtjänst.
För mig bildar detta grund för en central politisk slutsats inför valåret 2022: Sverige behöver en regering som prioriterar kraftigt höjda statsbidrag till vård och omsorg istället för nya jobbskatteavdrag.
Kort sagt: Det behövs en helt annan politik än den som Ulf Kristersson & Co brukar stå för i sina budgetmotioner. Blå skattesänkningspolitik kommer inte att fixa äldreomsorgen.