Under tisdagen arrangerade Skandinaviska Policyinstitutet, som framställer sig som en icke vinstdrivande och politiskt oberoende forsknings- och public policy-organisation, ännu ett seminarium med udden riktad mot den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.

Bakom denna organisation står dock inte ett gäng idealister, utan Sydsvenska handelskammaren och kapitalstarka intressen i södra Sverige. De är med visst fog oroliga för tillgången på elektricitet i sin region. Men för den här ledarskribenten är det en gåta varför dessa problem ska ställas mot innovationerna och den pågående den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.

Lösningen på energiekvationen i södra Sverige måste vara att bygga ut energiproduktionen i samma region – inte att skicka den norrländska elen söderut och slå undan benen för innovationer och internationellt konkurrenskraftiga industriföretag i Norrbotten och Västerbotten. 

Rimligtvis är det ett intresse även för skåningar och hallänningar att basindustrierna i norr fortsätter att generera export- och skatteinkomster till moder Svea. Det som fraktas med timmerbilarna, stålpendeln och malmtågen i norra Sverige innebär att det blir pengar som kan användas för förskolor och hälsocentraler även i Halmstad och Lund.

Till exempel har enbart gruvbolaget LKAB levererat hela 33 miljarder kr till statskassan i form av aktieutdelningar sedan 2017. Det är så klart viktiga tillskott för att klara välfärdspolitiken i hela Sverige.

Därför är det bara konstigt att Sydsvenska handelskammaren väljer att rikta udden mot Hybrit (LKAB:s, SSAB:s och Vattenfalls framtidssatsning på fossilfri stålproduktion), H2 Green Steels investering i Boden, Northvolts batterifabrik i Skellefteå och andra delar av den gröna omställningen i norr. 

Det gäller i synnerhet med tanke på att Sydsvenska handelskammaren även rymmer medlemsföretag som har stor nytta och glädje av att det byggs och investeras i Norrland. Dit hör icke minst bygg- och anläggningsföretaget Peab.

Av det skälet är det svårt att förstå varför Sydsvenska handelskammaren ägnar sig åt att ställa olika regioner mot varandra på det här destruktiva sättet. Varför inte istället driva på för att det byggs vindkraft, kärnkraft, solcellsparker och annan energiproduktion i Halland, Blekinge och Skåne?

Anmärkningsvärt är också det förtroende som Sydsvenska handelskammaren ger till ekonomiprofessorn Magnus Henrekson och hans kollega David Sundén, som står bakom den senaste rapporten från Skandinaviska Policyinstitutet.

Vad är det som kvalificerar dem för uppgiften att bedöma vilken som är den bästa vägen för svensk stål- och gruvindustri?

En snabb googling ger vid handen att David Sundén ägnat sitt liv åt sådant som att försvara vinstdrivande företag i välfärden och att ifrågasätta alkoholmonopolet. Och nu anses han helt plötsligt ha blivit superexpert på grönt stål och vad som är bäst för svensk industri.

Jag tillåter mig att tvivla att denne man är bättre skickad att bedöma vad som är rätt väg för basnäringarna än den samlade kompetensen (ingenjörer, ekonomer och alla andra) hos LKAB, stålbolaget SSAB och energikoncernen Vattenfall, eller för den delen det erfarna industrifolket hos H2 Green Steel. 

Jag stärks dessutom i denna övertygelse när jag ser en lång rad oberoende experter ge sitt helhjärtade stöd till nyindustrialiseringen i norr. 

De ges inte samma massmediala utrymme som Henrekson, Sundén och Sydsvenska Handelskammaren. Men också dessa forskare, professorer och experter har en del att säga och tillföra i debatten. Låt mig ge bara tre exempel:

• "En grön industri­politik är ingen subventions­politik av föråldrade industrier som skedde på 1970-talet utan ligger i linje med traditionell svensk industri­politik som tidigare bidragit till framväxten av framgångsrika och världs­ledande företag", skriver tre tungviktare vid Lunds universitet i Svenska Dagbladet 10 april 2023.
• "Om Sverige i framtiden ska fortsätta vara ett industriland är inte fråga om industrin måste ställa om, utan när. Att stänga ned vår basindustri för att spara el är enligt vår mening det sämsta alternativet", skriver tre forskare vid Stockholms universitet i Svenska Dagbladet 10 oktober 2023.
• "Att förhålla sig passiv är det mest riskabla och det största slöseriet med skattepengar. Det är ett högriskscenario att inte ställa om i en tid när hela världen ställer om", säger Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, i ett pressmeddelande.

I en intervju med Framtidsfabriken utvecklar Svante Axelsson denna tankegång. Han pekar på det globala race som pågår där USA satsar 3 000 miljarder på att bygga upp en grön industri och där Tyskland och Frankrike hakar på. Det gäller helt enkelt även för svensk industri och Sverige som land att hänga på och se vad som sker i omvärlden.

Svante Axelsson är även trygg när det gäller kalkylerna hos de berörda företagen i norra Sverige.

"Man ifrågasätter företagens kalkyler utan att ha dem framför sig, kalkyler som många banker och institutioner har granskat mycket noggrant. Så länge man inte sitter med siffrorna ska man nog vara ödmjuk och inte underskatta kalkylerna. Man ska också komma ihåg att det har varit framgångsrikt att förädla och öka värdet av svenska naturresurser, vilket tjänat Sverige väl. Att idag öka värdet på järnet genom att satsa på export av järnsvamp följer den goda traditionen", säger han till Framtidsfabriken.

Med detta sagt: Det ska självfallet finnas plats även för kritiska frågor och invändningar mot de gröna industriprojekten i Norrbotten och Västerbotten. Men det som levererats från Magnus Henrekson, David Sundén och Skandinaviska Policyinstitutet har varit en minst sagt tunn soppa.