När jag började högstadiet vid Manhemsskolan i Kalix 1976 slogs jag av en sak när jag klev på skolbussen i min lilla hemby Kälsjärv.
Många av ungdomarna från Vitvattnet, Korpikå, Lomben, Grubbnäsudden och andra byar längs busslinjen hade på sig ett märke från Centerpartiets ungdomsförbund – "Decentralist? Javisst".
Det säger mycket om det politiska stämningsläget på 1970-talet. Centerpartiet var en stark kraft, särskilt i den unga generationen.
I riksdagsvalen 1973 och 1976 samlade Centerpartiet 25,1 respektive 24,1 procent. Det blev näst största parti efter Socialdemokraterna.
Skickligt exploaterade centerpartisterna missnöje med flyttlasspolitik, kärnkraftsutbyggnad och Socialdemokraternas påstådda centralism.
"Tiden präglades av centerfrågor och centervärderingar. Kritiken mot koncentrationspolitiken och miljonprogrammets förortsmiljöer skapade en grön våg av människor som ville lämna städerna", sammanfattar Centerpartiet i sin egen historieskrivning.
Viktigt var också att det fanns lokala centerpartister runtom i landet med förmåga att organisera samhällskritiken.
Icke minst var Per-Ola Eriksson, i likhet med mig själv född och uppvuxen i Kälsjärv, en av förklaringarna till att så många ungdomar i min skolbuss hade på sig ett centerpartistiskt märke.
Per-Ola (senare i livet riksdagsledamot och landshövding i Norrbotten) engagerade sig tidigt i Centerpartiets ungdomsförbund och blev ombudsman för CUF 1968. Det blev början på en lång och framgångsrik politisk karriär.
I sin och journalisten Lena Callnes bok "Kompromisskungen" (Ekerlid 2020) beskriver han hur det gick till när CUF växte bland ungdomarna i Kalix.
"Jag började i kretsen i Korpikå, som var en synnerligen aktiv by, men min vision var att utvidga kretsen till hela Kalix. Jag satt i telefon hemma i Kälsjärv och ringde runt till hela min kompiskrets för att värva dem som medlemmar. Jag vill minnas att jag var relativt framgångsrik i min övertalningsförmåga", berättar han.
Det säger mycket om vad som går att uträtta genom klassiskt folkrörelsearbete och varför det kryllade av CUF-märken på skolbussen 1976.
Fler människor är beredda att ta klivet in i ett politiskt parti bara de får frågan och ges möjligheten.
Det var dessutom inte bara Centerpartiet som hade ett uppsving och organiserade de unga i Kälsjärv. Själv gick jag med i SSU, socialdemokraternas ungdomsförbund, och Bosse Strömbäck – en bybo som blev framgångsrik fotbollsspelare i IFK Luleå och så småningom kommunalråd i Boden – engagerade sig i dåvarande VPK.
"Det är frestande att tro att det var något i den klara norrbottniska luften. Men snarare handlar det väl om att det var en bygd som sjöd av engagemang och att vi yngre politiskt ambitiösa inspirerades av de äldre", skriver Per-Ola Eriksson.
När vi tittar på partiernas medlemssiffrorna idag ser det inte lika bra ut.
Enligt SCB (Statistiska Centralbyrån) var andelen partimedlemmar i befolkningen som högst under åren 1984-1985. Då uppgav 15 procent att de var medlemmar i ett politiskt parti. Nu ligger andelen runt 5 procent.
Det finns vissa ljusglimtar i tillvaron. Till exempel är det glädjande att SSU Norrbotten haft ett uppsving under de senaste åren och bildat flera nya klubbar. Men medlemstrenden för partierna generellt är tyvärr vikande.
Det bör oroa varje demokratiskt sinnade människa.
Som jag påpekat många gånger under min tid som ledarskribent så behövs folk för att folkstyret ska fungera.
Enligt SCB finns cirka 60 800 förtroendeuppdrag enbart i kommunerna. Med andra ord krävs en väldig massa människor när det ska tillsättas ledamöter i lokala nämnder och styrelser som ska besluta om skolor, äldreboenden, badhus och andra viktiga saker.
Därför gäller det att partierna lägger manken till för att värva medlemmar och skola fler för de politiska förtroendeuppdragen.
Det krävs – precis som på Per-Ola Erikssons tid som ung centerpartist i Kälsjärv – hårt partiarbete på gräsrotsnivå för att övertyga fler om vikten av att engagera sig politiskt.
Men – märk väl – demokratin är inte bara politikernas och partiernas ansvar. Framför allt måste varje enskild medborgare besinna sin roll.
Man behöver inte viga ett helt liv åt politiken som mig, Per-Ola Eriksson och Bosse Strömbäck. Men utan aktiva och engagerade människor så kommer svensk demokrati att förtvina.
För den som verkligen vill förändra samhället räcker det dessutom inte med att ägna sig åt aktivism som Greta Thunberg och Fridays for future.
Aktivism kan ta förändringar en bit på väg. Det krävs dock politiska handlingar och beslut om det ska bli resultat.
"Ingen kommer undan politiken", för att citera Ola Magnells klassiska text från 1975.
Det finns mycket att lära av det politiska engagemanget i småbyarna i Kalix på 1970-talet.