I förra veckan lyssnade jag på ett intressant föredrag av Sven-Olov Daunfeldt, chefsekonom hos arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.
Han medverkade på ett lunchseminarium i stadshotellet i Luleå med rubriken "Hur påverkar lågkonjunkturen norra Sverige?"
Det korta svaret är att regionen påverkas men inte i samma utsträckning som andra delar av landet.
"Norrbotten och Västerbotten klarar sig bättre än övriga riket men har stora problem med kompetensförsörjning och bostadsförsörjning", sammanfattade Daunfeldt, som själv är född och uppvuxen i Kiruna.
Läget är ett helt annat än när Daunfeldt var ung i Malmfälten under 1980-talet.
Då var det kris och elände i Norrbotten. Arbetslösheten var skyhög och flyttlassen gick söderut.
"Vi kallade Arbetsförmedlingen för flyttfirman. Själv drog jag till Umeå 1991 för att plugga", berättade han
En klok och framsynt regional-, närings- och utbildningspolitik gjorde emellertid skillnad och till att Norrbotten tog sig igenom krisåren.
På den här ledarsidan har jag många gånger påmint om betydelsen av S-regeringens stora Norrbottensproposition 1983, som räddade basindustrierna, och utbyggnaden av tekniska högskolan i Luleå till ett fullvärdigt universitet.
De gamla norrländska basnäringarna, som på 1980-talet beskrevs som hopplöst passé och omoderna, har dessutom visat sig vara en av de mest innovativa och framtidsinriktade delarna av svenskt näringsliv.
Ett konkret exempel är det omtalade Hybritprojektet (SSAB:s, LKAB:s och Vattenfalls gemensamma arbete för att utveckla en fossilfri stålproduktion).
Hybrit förändrar ståltillverkningen från grunden. Det miljöskadliga kolet ska ersättas med vätgas och istället för koldioxid ska processen bara släppa ut vanligt vatten.
Allt i syfte att minska industrins klimatpåverkan samtidigt som svensk industri kan möta den ökade efterfrågan av grönt stål. Stora fordonstillverkare som Scania, Mercedes-Benz, Volvo och Porsche tänker i nya banor och vill ha stål utan kol.
Denna framtidsinvestering – tillsammans med LKAB:s framtidsplaner, Reemap, H2 Green Steel i Boden, Talga i Luleå, Northvolt i Skellefteå och annan nyindustrialisering – är också skälet till att det är högtryck på arbetsmarknaden i norra Sverige.
I spåren av utvecklingen ökar dock behoven av både arbetskraft och bostäder, vilket är bakgrunden till ett pågående projekt hos Svenskt Näringsliv.
Det handlar om att hitta nya vägar för att både klara kompetensförsörjningen i näringslivet och öka bostadsbyggandet i tillväxtorterna, berättade Daunfeldt under besöket i Luleå.
Gott så. Men det brådskar med skarpa åtgärder.
Vi har förstått att den nuvarande regeringen ogillar det tidigare investeringsstödet för byggandet av hyreslägenheter. Att den typen av subventioner rimmar illa med regeringspartiernas marknadsliberala ideologi.
Men i så fall krävs att regeringen hittar på något annat istället – och att det sker snabbt. Byggandet har minskat dramatiskt och det behövs någon form av statlig stimulans för att vända utvecklingen.
I gruvkommunerna Gällivare och Kiruna är bostadssituationen akut.
"Vi räknar med att det behövs omkring 3 000 personer bara för alla bygg- och anläggningsarbeten under de kommande 20 åren. Det är en lång tid – och vi ser gärna att entreprenörerna etablerar sig här. Men då gäller det att de har någonstans att bo", sa Anders Lindberg, gruvbolaget LKAB:s presschef, när jag träffade honom i början av februari i år.
Även i arbetsmarknadspolitiken krävs kraft- och omtag.
Det handlar om en kombination av piska och morot för att förmå arbetslösa att flytta från Gävleborg, Södermanland, Skåne, Västmanland och andra regioner med hög arbetslöshet till tillväxtorterna i Norrbotten och Västerbotten.
Till exempel satsningar på flyttbidrag och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning men också tydliga krav på arbetslösa att ta anvisade lämpliga jobb även om de ligger i en annan del av Sverige.
Och jag hoppas att Svenskt Näringsliv ger draghjälp och driver på i regeringen för att underlätta tillväxten i norr.
Det behövs samma typ av flyttlasspolitik som när chefsekonomen Sven-Olof Daunfeldt var ung i Kiruna. På samma sätt som då gäller det att uppmuntra geografisk rörlighet på arbetsmarknaden.
Skillnaden är bara att flyttlassen behöver gå i en annan riktning. Från Eskilstuna, Fagersta, Malmö och andra orter med hög arbetslöshet till den växande arbetsmarknaden i norr.