Idag, 9 november, fyller hedersmannen Gösta Ingvar Carlsson i Tyresö 89 år. Jag hoppas att han blir ordentligt uppvaktad.
Ingvar Carlsson (Socialdemokraternas partiordförande 1986-1996) förtjänar att hyllas. Hans klassresa från ett enkelt arbetarhem i Borås till rollen som statsminister är en av 1900-talets vackra politiska berättelser.
När han växte upp var det ingen självklarhet för arbetarbarn att plugga vidare. Men de socialdemokratiska välfärds- och utbildningsreformerna gjorde att Ingvar och andra arbetarbarn fick chansen. Även sonen till en fattig textilarbeterska i Borås kunde skaffa sig en pol mag-examen.
Under en lång politisk gärning – som SSU:are, riksdagsledamot, bostadsminister, utbildningsminister, miljöminister, vice statsminister, partiledare och statsminister – fortsatte Carlsson sedan själv att utveckla välfärdssamhället.
Under 1960- och 1970-talen skedde massiva satsningar på sjukvård, tandvård, äldreomsorg, barnomsorg och bostadsbyggande i Sverige.
Som politiker hade Ingvar Carlsson dessutom en stark känsla för hela Sverige, även livet utanför storstadsregionerna. Han var alltid en god vän till Norrbotten. Två exempel:
a) Som utbildningsminister 1971-1973 var han med och etablerade Tekniska högskolan (dagens universitet i Luleå). Det är och förblir en av de viktigaste regionala utvecklingsinsatserna under 1900-talet.
b) Som partistyrelserepresentant och Olof Palmes förlängda arm var han delaktig i arbetet med utvecklingsplanen för Norrbotten och för att rädda basindustrierna – ett program som omvandlades till regeringspolitik efter val(S)egern 1982.
I rollen som statsminister och partiordförande besökte Ingvar Carlsson Norrbotten sista gången onsdag 7 februari 1996.
Det blev en tack- och avskedsföreställning där han uppvaktades av S-distriktet, LO, SSU, ABF och andra arbetarrörelseorganisationer.
Jag tänker ofta på vad Ingvar Carlsson sa i ett tal till den kvällen.
”Vi måste driva opinion i stället för att ständigt undersöka opinion”, underströk Carlsson.
Det är självkritiska ord som Magdalena Andersson, Tobias Baudin och andra i dagens ledargarnityr alltid bör ha för ögonen.
Partistrategerna på Sveavägen 68 anlitar gärna opinionsinstitut för att känna av stämningarna och hur vindarna blåser. Men det finns en fara med alla dessa mätningar.
Det är lätt att bli opinionens fånge och en simpel vindflöjel istället för att argumentera för det man verkligen tror på, vilket är oklokt.
Till exempel kan man fråga sig hur det blivit med 1950-talets stora pensionsreform eller 1960-talets välfärdspolitik om dåtidens S-ledning svajat och bara ägnat sig åt att mäta opinion.
- ATP var ingen självklar socialdemokratisk stridsfråga från början. Dåtidens interna mätningar visade att partimedlemmarna hellre vill ha förstärkt folkpension. Men S-ledningen tog fajt för sin idé, trots det interna motståndet.
- På samma sätt var det med omsen (senare omdöpt till momsen) som dåvarande finansministern Gunnar Sträng ville använda för att finansiera utbyggnaden av den offentliga sektorn på 1960-talet. LO rasade och ansåg att omsen skulle försämra reallönerna. Men Sträng vek sig inte för kritiken.
Politiska partier ska självfallet inte vara okänsliga för opinionsyttringar och kritiska invändningar. Men den som vill bli långsiktigt framgångsrik gör klokt i att framför allt lyssna och tro på det egna hjärtats röst.
Det har Ingvar Carlsson gjort under hela sitt liv – och det gör att vi i dag kan beskriva honom som en av 1900-talets bästa politiker.
Dagens socialdemokrati har mycket att lära av honom och hans generation.