Det höll på att gå riktigt illa den här gången. Enligt snacket på stan var fredagen den kallaste kvällen sedan 2002 och festivalen dog framför mina ögon.
Jag hade inga planer på att klaga, drog på mig långkalsonger, extratröja, mössa och låtsades som att tre plusgrader i slutet av juni var på sin plats. Men efter att femte kirunabon kommit fram och svurit över hur JÄVLA kallt det var insåg jag att det faktiskt var ett allvarligt problem.
Ett av två öltält stod helt övergivet, kön till det andra uteblev och starka artister tappade publik till förmån för barerna inomhus. Det var en riktig skitkväll med ett riktigt skitväder. För Kirunafestivalen blåste både motvind och sidvind.
LÄS MER: Vimmelbilder från fredagen på Kirunafestivalen
På lördagsmorgonen vaknade Kiruna till blå himmel och festivalarrangörernas visslingar hördes i solskenet. Men tystnade snart på nytt.
Joakim Lundell ställde in sin konsert åtta timmar före avsatt tid och helt plötsligt stod Kirunafestivalen utan kidsens stora dragplåster och anledning för barnfamiljer att gå innanför staketen.
Överallt syntes tecken på att festivalen mådde som Lundell – väldigt dåligt. Norrbottens enda överlevande stadsfest påmindes om att ingenting kan tas för givet och 1177 fick motta panikångestsamtal från Kiruna. ”Håller vi på att dö?”
”Trots alla sprängningar – är det här Gruvstadsinfarkten?”
En snabb googling gjorde ingen lugnare. Vårdguiden informerar om att vanliga symptom för festivaldöd är likgiltighet, svag puls och överbetalda artister. ”Herregud, det stämmer exakt in på oss”.
Det hade varit grymt att behöva se detta folkkära evenemang falla ihop året innan 20-årsjubileumet men med solen kom både värmefiltar, hjärtstartare och syrgas.
LÄS MER: Darin blev helgens stora höjdpunkt
Festivalen, som till detta år plockat bort musikakten vid midnatt och genom sena avhoppet bara hade fyra hålltider under avslutningsdagen, såg ut att tillfriskna. Sven-Ingvars? Ja! Tove Styrke? Wow! Darin? DARIN! Millencolin? Ett måste.
Svältfödda på att njuta av livemusik slöt publiken upp under lördagskvällen och allt var precis så bra som det kan vara här. Avslutningen räddade Kirunafestivalen från ett bedrövligt år och det blev bra trots att underhållningen var nerskalad. Eller var det tack vare detta?
Kan det vara så illa att publiken bara orkar med ett visst utbud? Hade fler kommit om det var färre artister till en billigare peng? Jag tror det.
LÄS MER: Vimmel från lördagen på festivalen
Även om många uttryckte sin oro över festivalens framtid är jag rädd för att publikens engagemang håller på att försvinna. Tiden då Kirunafestivalen stod stark i alla väder är förbi och den begynnande 20-årskrisen får inte underskattas.
Stadsfesten, som alltid kunnat budgetera med en folkfest oavsett yttre förutsättningar, höll på att förlora pulsen på grund av en kall fredag. På grund av kyla?! I Kiruna?!
Nästa år räknar jag med att arrangörerna planerar något storslaget i och med att festivalen firar 20 år. Med födelsedagsfesten att luta sig mot föreslår jag en totalrenovering.
Börja med att riva avspärrningarna, se till att få tillbaka publiken. Erbjud sedan folket vad folket vill ha – öltält – gärna många små istället för en gigantisk svinstia, och låt krögarna betala för det.
Gå sedan runt och samla in checkar från kommunen, LKAB och alla andra aktuella finansiärer för att kunna boka artister så långt pengarna räcker. Få dem att förstå att alla måste hjälpas åt nu.
För Kirunafestivalen håller på att dö.