"Tjingalingaling nu ska tåget gå, ut i vida världen. Den som har överskottsenergi kvar får följa med på färden".
Millencolin har tuffat på i 25 år och det verkar inte finnas någon slutstation för deras segertåg. Varje konsert, varje låt, varje riff är en triumf – åtminstone om vi ska tro gitarristen Mathias Färm som konstant upprepar sina segergester och firar. Och det är en bedrift att de fortfarande ångar vidare i samma höga hastighet.
Det är 13 år sedan Millencolin spelade i Kiruna sist och det enda som har förändrats är att deras maskot blivit en grånande björn i stället för en skejtare med keps.
FLER RECENSIONER: Tove Styrke är ett fullblodsproffs
Örebroarna får vuxna karlar att göra hjärttecknet med händerna och testa kroppsrörelser som inte använts på – typ 13 år. På scenen utspelar sig gitarrdueller, Färm står mer på knä än på sina Airwalk(?)skor, de hoppar upp på trumpodiet och högtalarna, slänger gitarren bakom huvudet och sparkar högt i luften.
Millencolin utmanar ständigt publiken och matar oss med plektrum under hela den avslutande timmen på Kirunafestivalen.
Vi bjuds på guldkorn som "Penguins & polarbears", "Fazil´s friend" och "Bring me home" innan sångaren Nikola Sarcevic konstaterar att de inte kan köra på i 140 hela tiden. Uppenbart fartblind, för jag såg inte något annat än expressfart.
LÄS MER: Länge leve Sven-Ingvars
Till och med den afterskiälskande publiken i öltältet trängs vid staketet för att åka med på resan, som om de vore "Twenty two". Men får höra av bandet att de är losers som inte står framför scenen – i gammal "don´t give a fuck-anda".
Det är ett segertåg, dock inget vackert sådant, som knakar och låter illa. Låtarna går fortare och är stökigare än på skiva, och det är väl så det ska vara.
Men de har inte bara fastnat i gamla spår, hyfsat nya "True brew" är troligtvis deras bästa låt – även om "Mr. Clean" fortfarande fixar mest drag framför scenen.
Den här resan har inte slutat ännu. Millencolin har fått upp farten och inget verkar få dem att sakta ner.