En ungefärlig skissbild av hur förändringarna i hamnen kommer se ut . Till höger den nya djuphamnen samt landområdena som skapas med muddermassor, till vänster allvädersterminalen.
Vi skriver juni 2024. Ledningen i hamnen har just beslutat att avbryta upphandlingen vars mål var att hitta en aktör som kan ta sig an finansiering och drift av framtiden i hamnen. Omtag krävs, för när anbudstiden gick ut i maj fanns bara ett enda inlämnat anbud – och det levde inte upp till kraven.
Redan i april träffade vi hamnchefen Anders Dahl för en intervju. Det var innan det var klart att upphandlingen behövde avbrytas, men det var redan då en pressad man vi mötte.
– Det är mycket tryck på oss nu. Vi är först ut och många andra aktörer i omställningen säger "Ni måste klara det, för annars klarar inte vi det", säger Anders Dahl när vi slår oss ned över en kopp kaffe.
Vad är då tänkt att byggas? Jo, det ska bland annat muddras och byggas en ny, kilometerlång djuphamn, skapas nya terminalområden, en allvädersterminal och ett nytt järnvägsnät – satsningar som kommer göra att Luleå går från att vara Sveriges femte största hamnstad till att hamna på andra plats, strax bakom Göteborg.
"Tråkigt att gemene Lulebo knappt vet att vi har en hamn och sjöfart här. Vi får väl berätta mer om det framöver."
Anders Dahl
Hamnchef
Trots press är blicken ändå pigg på Anders Dahl, som under sina 47 år i livet ständigt haft ett nära band till hav och hamn. Och allt startade med en viss person – morfar Arne Laurud.
– Morfar tog mig med till hamnkontoret här i Luleå, som då låg på Varvsleden. Att få sitta i den miljön, med trafikcentral, sjömän och lotsar, och blicka ut över hamnen – det var liksom livet. Morfar var pensionerad då men han hade varit lots, precis som alla på mammas sida. Morfar, hans far, hans farfar, allihop.
De släktleden är anledningen till att även Anders Dahl gick till havs.
– Jag började i skärgårdstrafiken på somrarna i ungdomen när man kunde få sommarjobb med att röja sly eller vara på förskolor och sånt. Jag var matros på skärgårdsbåtarna och stortrivdes.
Tar du någon av Luleås skärgårdsbåtar kommer du passera hamnen.
Efter gymnasiet väntade lumpen och då blev det flottan givetvis, sedan blev han officer i marinen och jobbade som det i tio år. Han läste in sjökapten i Kalmar och sedan bar det ut på de stora världshaven.
– Men jag fick längtan hem. Jag har alltid varit patriot och Luleåkär, så när jag fick jobb på Sjöfartsverket här blev det biljetten upp till norr igen.
Här ska en djuphamn på dryga kilomtern byggas.
Vi lämnar intervjun med hamnchefen och åker ut till hamnen en sväng. Med kod till grind och legitimation i hand tar vi oss in på området.
Linnea Lindberg möter oss. Hon, i rollen som Luleå hamns kommunikatör, lotsar oss ned till grabbarna som tjänstgör på bogserbåten Viscaria.
– Vi gick på i onsdags. Så nu är det jobb fram till kommande onsdag, berättar befälhavare Marcus Hansson.
Vattnet ligger spegelblankt. Besättningstrion som jobbar detta veckoskift är tekniska chefen Christer Hietala som har koll på maskineriet, Samuel Ryhn som är matrosen och befälhavare Hansson. De var ute redan vid fem femsnåret och bogserade in en tankbåt. När vi ses vid niosnåret är det ett antal kaffekoppar senare och vi sätter oss ned i skinnsofforna i Viscarias mäss.
Rast i mässen för Marcus Hansson och Samuel Ryhn.
Den isbrytande Viscaria är den största av hamnens tre bogserbåtar. Systern Valkyria ligger intill och storasyster Vilja är på varvet för att fixas.
– Åtminstone en till bogserbåt behöver vi köpa in. Och redan nu har vi ute annonser där vi söker en till trio anställda för att kunna använda Valkyria fullt ut.
Det säger driftchefen i hamn, Markus Andersson. Han hakar på ut en sväng med Viscaria, grabbarna, kommunikatör-Linnea och NSD.
Driftchef i hamn är Markus Andersson
– Vi trivs ihop, och det är ju viktigt när man lever så här pass nära varandra, säger matros Ryhn när han kastat loss och ansluter till Marcus Hansson som styr skutan.
Ett vanligt år är de här grabbarna med och tar in runt 600 fartyg i hamn, den siffran ska runt år 2030 vara uppe i nästan det fyrdubbla om allt går som man vill – med drygt 2000 fartyg per år.
– Klart det blir utmaningar med all logistik och planering och sånt, säger driftchef Markus Andersson.
Trion på Viscaria ser stora förändringar framför sig, men framför allt trycker de på detta:
– Det ska bli riktigt spännande. Vi kommer ju ha första parkett, säger matros Samuel Ryhn och ler.
Vad de kommer skåda från första parkett är inte solklart, men ett är säkert och det är att Projekt Malmporten blir av. I dag kan fartygen inte komma fullt lastade eller lasta fullt vid kaj eftersom det är för grunt i hamnen och farlederna i Luleå. Snart ska det muddras rejält, ett arbete som påbörjas i sommar.
Hamnchef Anders Dahl står med ansvar för allt, förutom allt i hamnen är det även mycket runt omkring, exempelvis de som bor mitt emot hamnen, på Sandön. Där märks oro på framtiden vilket vi rapporterat om tidigare. Det stora bekymret är bullret.
– Hur man ska hjälpa folk att hitta rätt i det här? Det tycker jag är skitjobbigt. De lever förstås med oron kring att inte veta hur det blir. Vi kan presentera siffror om att det kommer kanske låta 45 eller 50 decibel, men hur mycket är det? Man upplever ju ljud väldigt individuellt. Det värsta jag kan tänka är att folk hittar en övertygelse om att man vill bo kvar, men sedan blir det värre än man trodde. Eller att man väljer lösa in sin kronjuvel, som ju stugan ofta är, och sedan ser att det inte blev så hemskt som man befarat.
Anders Dahl är själv uppvuxen på Sandön, lite längre ut från hamnen.
– Jag anar hur frustrerande det måste vara. Vi gör beräkningar och vi vill inte lura någon, men det är också väldigt svårt – för vi har inte svaren kring hur det kommer bli.
Sandra Averbäck Östling och Lena Almlöw är stuggrannar. De är båda oroliga för att deras sommarparadis ska förstöras av buller. Även om de också har förståelse för att hamnen måste utvecklas.
Många Sandöbor har uttalat sig om att de känt de fått för lite information kring situationen. Sandra Averbäck Östling, 47, är en av dem och berättade så här i NSD efter ett informationsmöte i hamnen i april detta år:
– Många är upprörda, frustrerade, ledsna och besvikna på den icke-information som har varit.
Hade ni kunnat komma ut tidigare med mer information?
– Med facit i hand hade vi säkert kunnat göra det, på något sätt. Inför det nya miljötillståndet beställde vi en utredning. När vi fick svar på den i höstas såg vi att det kommer bullra mer än vi får göra idag, så då beställde vi en utredning kring hur vi ska kunna reducera bullret. När sedan den beräkningen var klar under senhösten såg vi att den tog bort det mesta bullret, men inte riktigt allt. Sedan dess har vi försökt ha dialog med de boende. När man får olika ord för den här frustrationen och har samtal tror och hoppas jag det kommer bli bra. Men det är jättejättesvårt, svarar Anders Dahl.
Det som väntar de boende på Sandön är, förutom fyrdubblad fartygstrafik, betydligt mer hamnaktivitet. Den nya hamnplanen på 750 000 kvadratmeter, motsvarande mer än 100 fotbollsplaner, ska fyllas av industriellt arbete. Så mycket är på gång, och då är vi tillbaka där vi började; med Anders Dahls pressade situation att få till förändringarna. Att det är på hamnen det hänger på om omställningen som andra företag jobbar febrilt med i nuläget ska gå i lås.
Båtar komma, båtar gå. Kranar bestå.
Han vill berätta vitt och brett om hamnen, för allt och alla. Inte minst för Luleåborna som inte alltid haft en nära relation till hamnen.
– Luleå är en sjöstad som är fantastisk. Här har vi flyttat staden efter hamnen. Vi flyttade ju stan från Gammelstad och längre ner mot kusten för att hamnen krävde det. I många andra sjöstäder här uppe, i Umeå, Skellefteå och Kalix har man gjort tvärtom – flyttat hamnen bort från staden. Så vi är egentligen väldigt nära staden här, men det är tråkigt att gemene Luleåbo knappt vet att vi har en hamn och sjöfart här. Vi får väl berätta mer om det framöver, tänker jag.
Farleden in börjar muddras nu i sommar för att kunna ta in mer djupgående fartyg.
Vilka är de starkaste minnena av dina uppdrag från 2009 när du flyttade upp, till nu?
– Sjöfarten hade varit på nedgång väldigt länge, men två år efter jag flyttade upp aviserade LKAB sina ökningar och planerna på Malmporten kom igång. Sedan dess har det bara exploderat. Vad gäller minnen i övrigt har jag ju främst strategiska uppdrag, men kan även jobba operativt ibland. Som för fem år sedan när vi tog in ett jättestort kryssningsfartyg som var på gränsen att det skulle gå. Det är häftigt att vara med i planeringen och sedan se det genomföras.
Några svåra minnen?
– Jag har ju varit verksam i hela Bottenviken och det är en riskfylld vardag till sjöss, med dödsolyckor bland annat. Där har jag som chef varit direkt involverad i krishantering vilket ju förstås är tuffa stunder. Även grundstötningar blir dramatiska då man måste sitta med sina medarbetare i rättegångar. Det är ett enormt ansvar man har inom sjöfarten.
Samuel Ryhns jobb som matros
Innan vi hoppar iland efter turen ut med Viscaria spelar (som det heter på sjömansspråk, inte drar) matros Ryhn in de stora linorna in i båten igen, tekniker Hietlala sänker sakta Viscarias varvtal till hon är helt stilla i kaj och befälhavare Hansson ger grönt ljus för att gå från vatten till mark igen.
För besättningen väntar sommarlunch.
– Vi såg det skulle bli finväder så nu ska vi grilla hamburgare här på framsidan, berättar kommunikatör-Linnea när vi hoppat i land och passerar huvudbyggnaden i hamnen.
På väg tillbaka till bilen slänger vi en sista blick ut över hamnen. Vattnet kluckar, måsarna skriker och solen lyser över anläggningen som väntar på transformation. År 2030 kan vyn vara en helt annan där vi står, men måsarna och vattnet kommer vara någorlunda lika. I en hamn kommer och går liv i ett ständigt flöde – så vi har med all säkerhet orsak att återkomma och titta på det som matros Ryhn beskrev som "första parkett" i förvandlingen.
