Kapitlet om alla IFK Luleås misslyckade värvningar har redan avhandlats. Och det behöver inte slås in fler öppna dörrar där. IFK Luleå vet själva att det har gått snett och det finns ett väldigt tydligt bevis för det: Ingen av de fem spelarna är kvar.
Och det är bra för de petade spelarna, det är bra för övriga spelare i truppen som nog säkert har haft lätt att hålla sig för skratt åt den här situationen och det är bra för hela föreningen. Det har inte sett bra ut för någon.
Nu är det bara att fokusera på nästa värvningsattack. Och vad behöver IFK? Självklart en anfallare. Tre av fyra anfallsvärvningar har lämnat och när Yassine Assam var avstängd senast startade faktiskt två innermittfältare på topp. Om Joshua Chatee blir borta länge kan det gott behövas två anfallare.
Och det måste in åtminstone en spelare till, bara för att ge IFK större bredd och en möjlighet att laborera i laget. Det är förvisso kul att se lag ge unga spelare chansen, men att i princip bara ha nyuppflyttade juniorer att kasta in från bänken ger inte förutsättningar för att bli ett lag på övre halvan som IFK vill.
Efter allt strul som har varit är det ändå imponerande att IFK Luleå slog Sylvia hemma med 3–1. Nu har kamraterna något som de kan ta med sig, något att hålla fast vid. För det är väl lite som i en annan sport och en annan, för mig viktig, säsong som just har börjat: Golfsäsongen.
Efter fem rundor kan jag ärligt säga: Det går sådär. Men är det något vi golfare vet så är det att hur dåligt en runda än går så tänds det ett hopp på hål 18 när man får till det där perfekta drömslaget. Herregud, den där går ju spikrakt i 240 meter. Jag är inte så dålig ändå, tänker jag och både hoppas och tror att nästa runda kan bli den bästa i mitt liv. Så jag bokar en ny runda i morgon.
Åtta raka utan seger. Vem bryr sig om det nu?
Jag var även på Porsö IP för att se Lira BK–Skogså IF. Det var usel fotboll i ösregnet i en lång stund. Jag stod och grubblade bekymrat: Vad har egentligen hänt med division 3 herr?
Sedan kommer bollen till Oliver Eriksson, han skottfintar sig inåt, öppnar upp kroppen för en knorr i bortre och trycker distinkt in den vid första stolpen. Och så Jesper Olssons vilda målfirande som är svårt att ogilla. Så efter 90 minuter tänker jag inte på långa bollar på Bengt, ösregn eller något dåligt. Jag tänker: Lira–Skogså – när möts de igen? Jag ska vara där.