Lira BK:s pojkar födda 1976. Året då bilden togs var nog 1991.
Han var en stor del av mitt liv från när jag var tio till 18 år. Det var inte så att jag gick runt och tänkte på det utan det blev bara en självklarhet att när vi kom till sjumannagrusplanen på Sundet längst ner på Porsön stod han där med bollnätet och konerna redo.
Det jag inte heller förstod då, det var varför träningarna var så urbota tråkiga. Men herr Stoltz visste vad han gjorde. Varje träning inleddes med nötande av "Vän med bollen"-övningar i minst en halvtimme. Det handlade om bollkontroll, bollmottagningar, dribblingar och passningsövningar. Träning efter träning nötte vi på.
Lasse gjorde mig vän med bollen – bokstavligt talat.
Vissa av oss försökte protestera, men Lasse var bestämd. Han krävde hög koncentration och ju äldre vi blev desto bättre blev vi, både som individer och som lag.
Att det till slut blev en mängd spelare som hamnade på elitnivå när vi lämnade junioråldern och gav oss ut i den stora världen som seniorer, är till mångt och mycket Lasse Stoltz förtjänst. Det kan jag slå fast med all säkerhet.
Men det är inte för den sportsliga biten det här skrivs, det är egentligen bara en bisak. För rollen som ungdomsledare är så mycket större än vinster eller förluster. Förutom sina föräldrar är det ju nämligen ungdomsledaren som kommer närmast in på livet på barnen och ungdomarna.
Ungdomsledaren sätter prägel på hur man ska uppträda som person, på och utanför planen. Ungdomsledaren är den som ser till att gruppdynamiken fungerar, att varje barn blir sedd och att kamratskap med respekt för varandra blir något naturligt.
Kort och gott – att vara ungdomsledare innebär att man till mångt och mycket har en stor del i barns och ungdomars uppfostring.
Varför tycker jag då i dag att Lasse Stoltz var en excellent ungdomsledare?
Jo, framför allt är det två egenskaper han hade som sticker ut. Intressant är att det var kanske de två sakerna som jag störde mig mest på som bångstyrig tonåring.
Nummer ett är att han ställde krav på oss. Vi skulle komma i tid, vi skulle lägga ner full kraft och fokus under de 60–90 minuter som han avsatte till oss och han var väldigt tydlig i sitt ledarskap om vad som var rätt och fel, både fotbolls- och uppförandemässigt. Hopp och lek fick vi syssla med före och efter träningen.
Det andra är hans enorma tålamod. Att det inte fanns några genvägar och att det handlade om att nöta och åter nöta in grunderna. Det fanns en långsiktig plan för att utbilda oss till funktionella fotbollsspelare och bra människor i allmänhet.
Väck mig mitt i natten och jag sätter samtliga Vän med bollen-övningar likt multiplikationstabellen.
Med tanke på att en ungdomsledare kan vara ansvarig för ett lag i tiotalet år innebär det ett stort ansvar. Men framför allt en stor möjlighet. Du kan helt enkelt påverka ett gäng barn och ungdomar i en positiv riktning i livet.
Det är ingen slump att många av mina bästa vänner i dag, nästan 35 år senare, är samma människor som jag delade den där grusplanen och senare Porsöns plastgräs med i slutat av 80-talet och början på 90.
Jag har mycket att tacka Lasse Stoltz för. Det som känns tråkigt, det är ju att jag inte berättat det för honom när han var i livet. Han var inte den typen som sökte efter kredd eller bekräftelse, men ändå. Jag tror ändå att han innerst inne visste hur mycket han betytt för oss.
Så ni ungdomsledare där ute. Ni har ett viktigt uppdrag att utföra. Ni är högst delaktiga till en mängd livslånga minnen för barnen och ungdomarna ni har hand om.
Utför uppdraget väl – det gjorde Lars-Erik "Lasse" Stoltz.
Vila i frid.
