Den vedervärdiga hjärntumören svepte bort min bästa vän Sebastian Wiklander sommaren 2018. Han var inte bara min bästa vän, han var även min journalistkollega, vapendragare som resekamrat och gudfar till min son.
Men framförallt var han min lagkamrat och själsfrände. Det är just därför jag skriver den här krönikan när jag sitter på sportredaktionen en sketen coronasöndag i april. Det är en hyllning till idrotten i sig, och i mitt och Sebastians fall, en hyllning till lagidrotten fotboll.
För det är tack vare fotbollen som vi fick den bästa av vänskaper mellan åren 2000-2018. Slumpen, ödet och kanske en viss del talang tog oss till Umeå och Umeå FC inför säsongen i superettan 2000. Och det var kickstartskottet på ett kompisskap som gett mig allt och lite till.
Först fanns han där framför mig på högeryttern från min högerbacksplats. Sedan fanns han där i sittliften i Hemavan. Och så fortsatte det, trots att vi bara spelade ihop i Umeå en säsong innan han drog vidare till spel i Norge.
Sebastian Wiklander har funnits där i de bästa ögonblicken i mitt liv men också när det varit personliga motgångar och tråkigheter. Att idrott förbrödrar är ingen underdrift. Än i dag är flera av mina bästa kompisar de som jag spelade i Lira BK:s juniorlag tillsammans med. Vi vet hur vi fungerar och vi vet hur den andre tänker och så vidare.
Att barn och ungdomar i dag allt oftare väljer bort idrott i tidig ålder är ett bekymmer. Det har inte att göra med det sportsliga rent resultatmässigt. Det har helt enkelt att göra med att de kanske går miste om att träffa sin framtida bästa vän.
Att fostras och växa upp i, och med, en förening är ovärderligt för barn och ungdomar. Speciellt i den tid av utanförskap som blir allt tydligare i samhället.
Idrotten ger så mycket mer än bara resultat och därför hoppas jag att föräldrar där ute knuffar iväg sin son eller dotter till träningar även om det tar emot. Föräldrar behöver även visa engagemang i den lokala föreningen och inte ta den för given.
Framförallt hoppas jag att inte ungdomar lägger av med sitt idrottande på grund av att de känner att de inte är bra nog. Att spela eller tävla på lägre nivåer ger en meningsfull vardag och vänner för livet. En idrottskarriär kan bli lång, det spelar ingen roll vilken nivå den är på.
Jag älskar lagidrott eftersom det gav mig den bästa av vänner som någonsin skådats. Jag och mina andra gamla lagkamrater har någon form av blodsband hela livet ut och minnen som alltid blir aktuella när vi träffas.
Så barn och ungdomar – kämpa på med idrottandet. Har ni tur, kanske ni träffar er egen Sebastian Wiklander. En sådan tur hade jag och det är något jag är evigt tacksam för.
Grattis på 44-årsdagen kompis. Minnet av dig kommer alltid leva kvar.