Johan Wänström, statsvetare vid Linköpings universitet, har under många år studerat de kommunala folkomröstningar gällande skolfrågan som har ägt rum i Sverige sedan det så kallat förstärkta folkinitiativet inträdde 2011 (se faktaruta).
I rapporten Åtta skolexempel på lokal demokrati? drar han slutsatser kring valdeltagande och valresultat – men också kring hur politikerna har hanterat utgången.
Till att börja med segrade folkinitiativen – motståndarna till den politiska styrningen – i samtliga studerade fall.
– Det är där det finns ett stort engagemang och förmåga till mobilisering, säger Johan Wänström.
Omvänt ville inte politikerna vid makten, i de allra flesta fallen, ha folkomröstningar, då de ansågs alltför svårhanterliga.
Men det intressanta är att en klar majoritet av de styrande bortsåg från "folkviljan" i valresultaten.
I sju av hans åtta "skolexempel" gick politiken tvärtom vidare med sina planer på skolnedläggningar eller omorganisationer.
– Även i det åttonde fallet har man på längre sikt gått vidare med stora delar av det som folkomröstningen handlade om.
Även om flera folkomröstningar som han studerade hade valdeltagande över 50 procent – och valresultat till tydlig fördel för folkinitiativen – menar Wänström att det inte per automatik ger tillräcklig legitimitet.
– 50 procents valdeltagande uppfattas som en total katastrof i ett val till fullmäktige. Man kan fråga sig varför vi sätter en annan standard för en folkomröstning?
Han fortsätter:
– Om valdeltagandet bara är 30 procent, förvisso med 80 procent som röstar mot de styrande, är det ändå ”bara” 20-25 procent sett till totalen av antalet röstberättigade som aktivt proteströstade. Frågan är då om de ändå ska kunna stoppa skolförslagen?
– Först om ”proteströsterna” närmar sig 40 procent av det totala antalet röstberättigade borde politikerna fundera kring hur man ska gå vidare, säger Wänström.
Hans studier visar dock att den relativa andelen ”proteströster” sällan blir så pass stor – med enstaka undantag.
Wänström nämner folkomröstningen i småländska Vimmerby 2016. Där låg valdeltagandet på 53 procent – hela 87 procent röstade för att de nedläggningshotade skolorna skulle få finnas kvar.
– Generellt lättare att få till det breda engagemanget hos allmänheten i mindre kommuner som Vimmerby (15 700 invånare), där man kan mobilisera väljarna enklare, men svårare i större orter som Luleå (78 000 invånare).
Han menar också att det ofta i lokala skoldebatter finns en så kallad ”tyst majoritet” medborgare som står på den styrande majoritetens sida eller inte tycker att skolfrågan är så viktig.
– Få ställer sig upp på barrikaderna och skriker att politikerna gör rätt när skolor läggs ned.
De folkomröstningar som har hållits i skolfrågan hade även olika förutsättningar, då vissa hölls inför omstruktureringar, medan andra – som den i Luleå – handlar om att avbryta och riva upp redan fattade beslut.
– Svårare att väcka engagemang när det gäller att återöppna redan nedlagda skolor. Avgörande är om besluten har hunnit verkställas, säger Wänström som därför anser att det ideala, ur demokratisk synpunkt, är om folkinitiativen sker så tidigt som möjligt.
(Noterbart är att det också skedde i Luleå när första folkinitiativet togs i mars 2016, innan beslutet om Framtidens skola, men att S, M och Landsbygdspartiet i november samma år ändå valde att rösta mot en folkomröstning då).
Formuleringarna i folkomröstningarna har också betydelse. Vid specifika skolnedläggningar har valdeltagandet ofta varit högre, medan engagemanget är lägre vid mer övergripande frågeställningar kring framtidens skolstruktur och organisation – som i Luleå.
– Båda alternativen är dåligt formulerade i Luleå, säger statsvetaren.
I likhet med professor Simon Matti vid LTU vänder han sig mot den svepande formuleringen i Alternativ 2, med värdeord som ”kvalitativ” och ”jämlik”, men Wänström är även kritisk till Alternativ 1, som avslutas med ”I planen ska de redan genomförda nedläggningarna utvärderas och återställas där det är motiverat och efterfrågat”.
– Vem ska avgöra vad som är motiverat och efterfrågat? Innebär det att frågan passas tillbaka till politiker och tjänstepersoner i slutändan i alla fall?
Vad händer om politiken inte tar hänsyn till valresultatet, förutsatt högt valdeltagande och tydlig majoritet mot de styrande?
– Den avvägningen får partierna själva göra, med risk för att bli ännu mer impopulära. Att förena direktdemokrati med representativ demokrati är som att blanda vatten med olja – det funkar inte speciellt bra.
Han är överlag skeptisk till folkomröstningar som demokratiskt instrument i skolfrågor.
– Det finns så många förlorare i dessa processer. Politikerna hamnar i en fruktansvärt svår position, som göder politikerförakt. Samtidigt luras medborgarna att engagera sig, men ändå blir det inte som de hade hoppats.
– Jag säger inte att folkomröstningar nödvändigtvis ska försvinna men regelverket behöver ändras. Nu används instrumentet alltför ofta på fel sätt, så det är svårt att veta vad man röstar om och hur resultatet ska tolkas.
Det förstärkta folkinitiativet rörande folkomröstningar, som började gälla från 2011, gäller inte heller på nationell nivå i politiken, och Wänström menar att riksdagen aldrig skulle släppa igenom det, på grund av alla komplikationer.
– Ta frågan om las och arbetsrätten – den skulle man aldrig vilja ha en folkomröstning kring. Konstigt att riksdagspolitiker bara vill att andra – kommunala politiker – ska förstärka den svenska demokratin. Själva vill de inte att medborgarna ska kunna tvinga fram folkomröstningar på nationell nivå.
Ännu mer komplicerat blir det då just de lokala politikerna, inte minst i skolfrågan, är bakbundna av den nationella politiken.
– De sitter inte på makten att bestämma kring hur lärarkompetens och annat ska säkras, utan måste förhålla sig till skollagen med mera, säger statsvetaren Johan Wänström, Linköpings universitet.