Det kallt och mörkt när nattåget en januarinatt 2001 rusar upp mot Luleå. Esmira Dedic tittar ut genom fönstret och känner en klump i magen.
Skog och oändligt med skog är det enda som syns i den kompakta väggen av mörker där ute. Dagen innan stod hon och maken Edhem i Migrationsverkets lokaler i Stockholm.
En man pekade leende på pricken långt upp i det avlånga landet. Där ligger Råneå. Esmira tittade oroligt på sin make. Edhem vänder sig mot mannen och ställer en fråga.
– Bor det svenskar där?
När mannen nickar säger Edhem rakt ut.
– Bor det svenskar där så kan vi bo där.
Esmira Dedic
Sju år tidigare blev de räddade av FN-soldater från sin by i Bosnien när kriget slog sönder det forna Jugoslavien. Åren efter förde de en oviss tillvaro i flyktingläger i Tyskland. Men så sa någon att de borde söka sig till Sverige. Sverige behandlade flyktingar väl. Där fanns en framtid. Men ändå känner Esmira den där gnagande oron när hon står där på nattåget. Sömnen är långt bort. Vad har de gett sig in på?
Framme i Luleå står två Råneåbor på perrongen och tar emot familjen. På knaggliga tyska meningar får de beskedet att resan ännu inte är slut.
Den 23 november 2000 samlades Råneåborna till ett stormöte i Råneåskolans aula. Det är nyfiket och varmt när 250 personer trängs i lokalen.
Längst fram står folk från Luleå kommun, från Lulebo, från Migrationsverket och från polisen. Birgitta Johansson Norberg minns allt från det mötet, ett möte som blev en vändpunkt för orten där det kommunala bostadsbolaget Lulebo skulle kallställa 40 lägenheter som ingen ville bo i.
Mötet i Råneåskolans aula i november 2000.
Beskedet var att samhället efter årsskiftet skulle få ta emot 100 flyktingar och bli en ny mottagningsort för asylsökande.
Efteråt var församlingen försiktigt positiv, även om det höjdes röster om att besvärliga flyktingar från Prästholmen i Boden säkert skulle placeras i Råneå.
– Men det var inte en sanning. Det var en sanning som vi fabricerar själva och som tillslut blir en sanning bara för det. Mest var det en nyfikenhet. Vilka är det som kommer? Men Migrationsverket sa bara att det beror på vem som står på gränsen, säger Birgitta Johansson Norberg.
Emira och Edhem i familjen lägenhet, en av de finaste i Råneå.
Samtalet gled istället över på mer akuta angelägenheter. Det var ju vinter. De som kom behövde säkert varma kläder.
– Vi är snabbtänkta här i Råneå. Vi såg framför oss att de skulle stå i sandaler på Kallax. Redan då började vi samla in vinterkläder. Och första december kom första bussen med 50 personer. Den fjärde kom nästa busslast och då var det fullt, säger Birgitta.
Zoriza är serb från Kosova. Efter kriget blev hon statslös och dessutom svårt handikappad. Hon har nu uppehållstillstånd, men bor ändå kvar i Migrationsverket lokaler. Det är för evårt att hitta bostad i Råneå.
För bara två år sedan hade Migrationsverket 2 000 platser i Norrbotten. De främsta mottagningsorterna var Boden, Kiruna och Gällivare. I dag har myndigheten 4 000 platser i länet och i Pajala, Haparanda, Gunnarsbyn, Porjus och Vuollerim fylls hotell, vandrarhem, baracker och varje ledig lägenhet.
1 000-tals asylsökanden har hittills passerat genom Råneå 150 platser under de senaste 15 åren.
Vågen av flyktingar beror framför allt på krisen i Syrien och är fullt jämförbart med vågen av flyktingar som kom till Sverige tillsammans med Esmira och Edhem under Balkankriget. Skillnaden var att det då fanns gått om lediga lägenheter i länet. Nu är det svårare att hitta platser åt behövande.
På grund av det som sker i Syrien får flyktingarna därifrån uppehållstillstånd i Sverige. Det innebär att nästan 80 procent av de som nu söker asyl får uppehållstillstånd i Norrbotten. När de väl fått uppehållstillstånd måste de lämna Migrationsverkets boenden. När NSD ringer Torsten Fors på länsstyrelsen säger han att situationen är extrem.
– Frågan som är intressant är var alla tar vägen. När de väl fått tillståndet.
Amir från Irak och Edhem från Bosnien jobbar åt Lindströms Bygg. De bygger om en gammal handelslokal till bostäder i Råneå.
Det som tog vid efter mötet i Råneåskolans aula var en imponerande uppvisning i svensk organisation. Inget skulle lämnas åt slumpen och Råneås föreningsliv kraftsamlade. Ur föreningarna utsågs representanter som samlades i en verksamhetskommitté.
En second handbutik öppnades där billiga kläder fanns att köpa.
Startpacket för blivande mammor sattes ihop.
Högtider uppmärksammades gemensamt, allt från det persiska nyåret till fettisdagen.
Ett projekt, man till man, startades för att hantera ett annat problem. Självbilden för många män fick sig en rejäl törn i Sverige. Nu gällde det att visa att Råneåmännen minsann kunde både diska, laga mat och samtidigt vara manliga.
– Vi är föreningstäta. Vi hade ett socialt nätverk som vi egentligen inte fattade. Det kanske är problemet i större städer där alla är inflyttade och ingen känner grannen, säger Birgitta.
Ulla Johansson från kommittén håller med.
– I en storstad skulle de drunkna.
Amir, Amin, Shakira och Sulaymon. Fyra fyraåringar på bibblan.
När Migrationsverket 2008 beslöt att slopa undervisningen i svenska för asylsökanden, eftersom tanken var att processen i de nya domstolarna skulle gå så fort så att den inte behövdes, så beslöt Råneåborna att själva fortsätta med undervisningen.
– Språket är allt. Jag fattade aldrig det där med att det var onödigt att lära sig svenska om det inte är säkert att man ska stanna. Ingenting är bortkastat, säger Birgitta.
Tatiana är från Kirgizistan, ett land som är genomfart för mycket drogtrafik. Hon och hennes man hotas av både kriminella och korrumperad polis.
Familjen Dedic lägenhet i Råneå är ljus och luftig. Ovanpå öppna spisen står Koranen på en hedersplats.
Tatiana Isaeva är på besök och hon kämpar med hur hon ska berätta för sin sjuåriga dotter att familjen måste lämna Råneå, skolan, brottarklubben och alla kompisarna. Istället ska de återvända till Kirgizistan, ett land som familjen lämnade för fem år sedan.
Flykten skedde efter att Tatianas make, som är journalist, skrivit om den omfattande narkotikatrafiken som passerar genom landet. Efter att misshandlats och utsatts för övergrepp av korrupta poliser flydde de till Sverige.
Gråten. Den kommer med tankarna på hur barnen ska reagera när de måste flytta från Råneå till en osäker och farlig framtid.
För några veckor sedan kom det definitiva beskedet att de inte får uppehållstillstånd och Tatiana brister i gråt över ett wienerbröd hemma i Esmira Dedics soffa. Vårsolen strilar in genom persiennerna och samtalet tystnar när hon lägger ansiktet i händerna. Hur berättar men för en sjuåring att de återvänder till dödshot och risk för fängelse?
Eller andra, värre övergrepp.
I fyra år har hon varit i Råneå.
– Först var vi i Boden. Där berättade en man som hette Ali om Råneå. Han berättade att det var en dröm för asylsökande, säger hon.
– Ingen är rädd för mig när jag går på gatan här. Folk kommer fram och pratar. Jag behöver inte skämmas för att jag bara har 42 kronor om dagen, jag behandlas lika som de Råneåborna som kör stora, nya bilar.
"Det här är mitt hem nu" - Läs fortsättningen på reportaget här