Fortsättning.
Mitt på torget kommer Fathia från Jemen fram och kramar Brigitta Johansson Norberg.
Hon har precis fått tag på en egen lägenhet i Råneå och är strålande glad. Det tar en lång stund att ta sig den korta biten till medborgarkontoret, många, både asylsökande och Råneåbor, kommer fram och pratar.
Birgitta tar inte många steg i Råneå utan att stoppas. Fathia från Jemen är lycklig över sin nya lägenhet.
Birgitta är ett nav i asylkarusellen. Men kontorsarbete verkar inte ligga för henne, trots att hon är anställda som enhetschef på medborgarkontoret.
Trots att Sverigedemokraternas fick nästan sju procent av Råneåbornas röster i valet i september, något som får ses som att det finns ett motstånd mot att ta emot asylsökande, så känner sig de asylsökande son NSD träffar både trygga och välkomnade. Flera familjer som måste flytta håller kontakten med Birgitta över Facebook. Jag frågar varför.
– Vi brydde oss från början, säger Birgitta.
– Den 23 november 2001 var en lyckans dag för oss, en vändning i grevens tid. Det är liv och rörelse här nu och har varit det från första dagen de första kom hit. Kulturen att röra sig ute i samhället kom med dem, helt plötsligt var vi själva tvungna att gå ut. Idag är det jättelånga köer för att få lägenhet och villapriserna går upp.
Hemma hos familjen Dedic.
Efter att kriget var över och Jugoslavien splittrat fick Esmira och Edhem Dedic återvända till Bosnien. Men ingenting var sig likt. Till slut ringde Edhem till Lindströms bygg i Råneå, byggfirman som anställt honom under asyltiden. De lovade honom jobb och därmed kunde de återvända som arbetskraftsinvandrare och få ett permanent uppehållstillstånd.
Esmira Dedic skrattar när hon tänker på sin mans första kycklinggryta. Det måste ha varit något fel på receptet. När hon fick anställning inom äldreomsorgen kunde han inte längre sitta hemma och vänta på middagen när hon jobbade skift, en situation som var vanlig hemma i Bosnien.
Familjen Dedic är inte unika. Många vill återvända till Råneå och bosätta sig där. Birgitta stannar mitt på torget utanför den lilla vagnen som säljer nybakad klådda. Doften är underbar.
– Visst är det så att Luleå kommun vill ha 10 000 nya invånare? Ge mig bostäder så kan jag fixa 1 000 inom kort.
I väntan. Mohamed är glad att han lever. Men oron för släktingarna i Syrien gör det svårt att sova. Han lider av svår migrän.
– Jag lever. Jag har livet, säger Mohamed Saleh Abedel, tandläkare från den syriska staden Idlib, på stapplande engelska.
Några dagar efter mötet med familjen Decic har vi återvänt till ett regntungt Råneå för att möta den nya vågen flyktingar. Mohamed ville inte döda andra syrier. Han ville inte döda människor överhuvudtaget och därför flydde han från sin militärtjänstgöring.
Resan gick till Turkiet, över till Grekland och vidare gömd i en lastbil tillsammans med två afrikanska flyktingar till Sverige. I januari anlände han till Råneå. Målet nu är att lära sig svenska och sedan vidareutbilda sig till käkkirurg. Han vill aldrig återvända till Syrien.
Mohamed och Mohamed delar rum i en lägenhet med fyra andra. Nu vill de snabbt bli svenskar.
– Det här är mitt hem nu.
I deras spartanskt möblerade lägenhet bor sex personer, från Afrika och Afghanistan. Persiennerna håller ute ljuset när himlen klarnar. Det är svårt att vänja sig vid de allt ljusare kvällarna. Han och rumskompisen, busschauffören Mohamed Lifae, frågar vad de skrikande fåglarna heter på svenska.
– Måsar? Det känns som vi är vid havet.
Mohamed Saleh känner sig överraskad över mottagandet i Råneå. Ryktet om möjlighet till jobb och svenskarnas vänlighet tog honom hit, men han är medveten om misstänksamheten mot flyktingar.
– Här säger alla hej. Överallt där jag går. Sådana små saker betyder mycket, säger han.
Manal och Samer väntar på att dottern ska komma hem från fritids. Lappen från skolan kan de inte läsa men dottern har förklarat att det snart är lov.
Problemet för Mohamed Saleh nu är livet i väntan. På grund av flyktingströmmen kommer det ta flera månader innan han ens får komma på intervju hos Migrationsverket. Han pratar med sin rumskompis om att det i Tyskland tar max två månader. Sedan kan man lära sig språket och ta sig ut i arbete.
– Nu gör jag ingenting. Det är inte likt mig, jag är en aktiv person, säger han.
I framtiden hoppas Mohamed på att åter bli chaufför som i Syrien.
Jag frågar om han fått hjälp av Råneåborna.
– Birgitta. Birgitta, hon är en god människa, säger Mohamed och hans rumskamrat nickar ivrigt när vi skiljs åt vid medborgarkontoret. Mohamed Lifae viftar med sitt körkortstillstånd, något som Birgitta hjälpt honom med.
Chloé och Laya trivs i Råneå. Me de inser att de måste röra på sig om de ska utbilda sig i framtiden. Men det är Råneå som är hemma.
Två flickor kommer skrattande ut genom dörrarna. Jag får skämmas. Jag frågar var de kommer ifrån. De tittar undrande på mig och svarar på svenska helt utan brytning. Chloé Kunda kom till Råneå från Kongo Kinshasa 2008 och Laya Bedvar från Iran 2007. Men de är Råneåbor.
– Jag trivs jättebra. Det är lugnt och man kände sig jättevälkommen av alla som bor här. Det blir som en liten familj, det är ett mysigt ställe, säger Chloé.
– Nu efter gymnasiet måste man väl göra något annat. Men det är det här som jag kallar hem.