I juni 2022 kom arkeologen Carl-Gösta Ojalas rapport, som fick STR-T och Sametinget att ställa krav på en återbegravning av 23 kranier. Kvarlevorna hade samlats in under en gravplundring i Akamella övergivna kyrkogård 1878.
Det är inte den enda gravplundringen som genomfördes i vetenskapens namn. I Sverige finns tre stora anatomiska samlingar som skapades under 1800-talet och tidigt 1900-tal; i Karolinska institutet i Stockholm, Uppsala universitet samt Lunds universitet.
De mänskliga kvarlevorna användes i den kraniologiska forskningen och den rasvetenskapliga anatomin, där det genomfördes skallmätningar inte bara på levande människor utan också på avlidnas kranier.
– Forskarna ville mäta skallar på olika befolkningsgrupper. I Sverige var intresset stort för samiska kvarlevor, men också för den nordliga finsk- eller meänkielitalande befolkningen. Insamlarna var medveten om att det fanns ett folkligt motstånd. Därför valde man ut äldre övergivna kyrkogårdar.
I sin rapport pekar den haparandafödde forskaren Carl-Gösta Ojala ut tre ödekyrkogårdar i Tornedalen där gravar grävdes upp i jakten på kranier. Sametinget har tidigare krävt att kvarlevor från Rounala kyrkogård, nordväst om Karesuando, ska återbegravas. I januari lämnades även en hemställan om repatriering till Uppsala universitet.
– I dag vet man att kvarlevor har samlats in, men inte exakt var allt finns. En del har tappats bort, en del har hamnat i andra länder. Efter andra världskriget ville få kännas vid de här gamla samlingarna som föll i glömska, berättar Carl-Gösta Ojala.
På senare år har krav om återlämnandet av kvarlevor eller kulturella föremål blivit allt vanligare i museivärlden. Det har fått muséer att inventera sina samlingar och leta efter spår av Sveriges koloniala historia.
I Luleå har Norrbottens museum upprättat en lista över mänskliga kvarlevor. Enligt avdelningschef Nils Harnesk har inga krav på återbegravningar lämnats in. Än.
– Vi har valt att vara transparanta. Om det kommer in en fråga om återlämning startar en förberedd process. Det finns fynd som kan bli aktuellt att återlämna, men vi jobbar inte proaktivt med frågan. Vi anser att vi ska förvalta de samlingar vi redan har.
Har ni fått frågor rörande den pågående utgrävningen i Silbojokk?
– Vi har fått svara på frågor om hur vi arbetar, men det är inte vi som äger materialet. Det gör Historiska museet. I Silbojokk har det genomförts en regelrätt arkeologisk undersökning, där vi sitter på hela kontexten och har en stor dokumentation. Kranierna som samlades in på 1800-talet har ett litet historiskt värde eftersom det saknas ett sammanhang. Man vet inget om personerna eller deras liv.
Hur ser du på den nya vågen av krav på återlämnanden?
– I vissa fall är det befogat. Det finns material som samlats under tveksamma etiska former. Det har förekommit rovgrävningar som tillkommit i en rasbiologisk kontext och förvaras i dag på Karolinska institutet i Stockholm. Sånt har vi inte på Norrbottens museum. Jag har förståelse för att det i vissa fall är nödvändigt och motiverat, men det borde det gå att diskutera andra lösningar. Det handlar om ett primärmaterial som med moderna analysmetoder ger oss en möjlighet till ny kunskap.