– Som företrädare till de här minoriteterna känner vi stort ansvar att vara drivande i en återbegravningsprocess, framför allt av respekt för de avlidna. Det här måste till ytan. Det kommer alltid finnas ärr kvar, men om vi inte gör det här kommer såren aldrig att läkas, säger Eva Kvist, verksamhetsledare på STR-T.
I juni 2022 publicerade Sannings- och försoningskommisionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset en rapport som lyfter fram en dold historia i ljuset. Arkeologen Carl-Gösta Ojala beskriver hur mänskliga kvarlevor i slutet av 1800-talet samlades in i Pajala kommun.
– Under 1800-talet och tidigt 1900-tal fanns det forskare som trodde att skallmätningar kunde ge svar på rasernas egenskaper. Skallmätningar genomfördes inte bara på levande människor utan också på avlidnas kranier. Det plundrades gravar, framför allt i övergivna kyrkogårdar, säger universitetslektor Carl-Gösta Ojala vid Uppsala universitet.
I sin forskning pekar han ut tre platser i Tornedalen som utsattes för gravplundring. De övriga är kyrkogården i Enontekis och Rounala.
Ledare för utgrävningen i Akamella sommaren 1878 var Edvard Pfaler, en medicine kandidat från Finland. Han lär ha samlat in minst 25 kranier, bland annat en huvudskål från ett litet barn. Tre år senare beskrivs i en sammanställning kranierna som välbehållna och härstamma från begravningar som ägt rum något årtionde före utgrävningen. Likdelarna fördes till den anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet.
I dag förvaras 23 kranier vid det samiska museet Siida i nordöstra Finland. De återstående två finns i samlingar på Karolinska institutets museum samt i Museum Gustavianum i Uppsala, där kraniet märkts med orden "sannolikt ej finne".
– Det här kom till vår kännedom i samband att sannings- och försoningskommissionens rapport publicerades i somras. Nu samarbetar vi med Sametinget för att de här kvarleverna ska föras tillbaka till den vigda jord där de en gång låg. Det är vårt absoluta krav. Vi har kommit en bit, men fortfarande återstår en del problem att lösa, säger Eva Kvist.
Det finns inget motstånd för en återbegravning från finsk sida. Styrelsen för museet i Enare beslutade 2015 att kvarlevorna ska återlämnas till Sverige. I dag finns till och med ett preliminärt datum för återlämnandet. Det är tänkt att ske om en vecka, den 21 september.
Svenska kyrkan vill vara delaktig i processen, men problemet är att Pajala församling inte längre ansvarar för Akamella ödekyrkogård. Den skyddas av kulturmiljölagen. Länsstyrelsen i Norrbotten utreder för närvarande förutsättningar för en återbegravningsceremoni. Det är heller inte klarlagt hur ceremonin ska finansieras.
Identiteten på de mänskliga kvarlevorna är inte känd. Både STR-T och Sametinget har motsatt sig en DNA-undersökning.
– Den enda information vi har är att de härstammar från Akamella kyrkogård. De är insamlade i ett rasbiologiskt syfte. Man har inte brytt sig om vad människorna heter eller vilka det är. Vi är överens med Sametingets representant att det finns inget behov att genomföra någon slags etnisk utredning. Vi vet att i det här området bodde två minoriteter, där den meänkielitalande befolkningen var stor och de levde tillsammans med samer, säger Eva Kvist.
I förra veckan besökte Eva Kvist ödekyrkogården, som ligger i väglöst land, cirka två kilometer från landsvägen, med Muonioälven i blickfånget.
En återbegravning bedöms i dag kunna ske tidigast nästa år. Om länsstyrelsen i Norrbottens län ger klartecken kommer de mänskliga kvarlevorna inom kort att föras till kapellet i Muodoslompolo, som ligger tre kilometer från ödekyrkogården.
– Vi driver på för att den här processen inte ska dra ut på tiden. Det handlar om vårt människovärde. Det är en del av vår historia. Det handlar om ett stort övergrepp på inte bara de här individerna utan också ett övergrepp på minoriteter i Sverige. Det har varit mindre känt att tornedalingar varit utsatta för den här typen av missgärningar. För att en försoningsprocess ska kunna påbörjas måste vi ta fram alla missgärningar i ljuset för att kunna gå vidare. Förlåtelse bygger på att det måste finnas ett erkännande för att någon ska bli förlåten, säger Eva Kvist, verksamhetsledare på STR-T.