Sven Runqvist har omsorgsfullt präntat sin namnteckning på en tegelsten på Tornhusets bakgård. Arbetshypotesen är att Sven arbetade som murare på bygget.
Namnteckningen är omsorgsfullt präntat på en tegelsten i husets lite mer oansenliga baksida. Ovanför ett fönster på markplanet har ett namn förevigats i blyerts: Sune Runkvist Avan.
Kanske var han murare. Det går inte heller att slå fast när underskriften kom till. Den senaste större ombyggnationen skedde 1979, men noteringen kan vara betydligt äldre än så.
Trots att det under de senaste månaderna har bytts ut en mängd tegelstenar förblir hälsningen från historien orörd.
– Den ska vara kvar. Vi har också valt en plats i fasaden, där vi satt våra namn. Det är varje hantverkares rätt, förklarar arbetsledaren Olav Engström som ansvarar för murarnas arbeten.
Här är kvartetten som arbetar för att återställa Tornhuset till sin forna glans; Björn Bladmo, Tomas Örn, Olav Engström och Erika Sturk.
Vi befinner oss i kvarteret Orren. Här får en av Luleås äldsta byggnader nytt liv i de exklusiva bostadskvarter som en gång byggdes runt domkyrkan.
1898, efter den stora stadsbranden, ansökte konsuln och tillika skeppsklareraren Robert Asplund om bygglov i korsningen Kyrkogatan-Köpmangatan. Byggnaden skulle i folkmun få sitt namn av det torn som restes i hörnet mot stadsparken.
Robert Asplund (1846-1918) tillhörde stadens ledande affärsmän. Han har bland annat gett namn åt området Robertsvik, där han en gång i tiden drev en ångsåg.
I mars 2023 startade restaureringen med benägen hjälp av byggnadsantikvarie Tomas Örn.
– Vi hade inte mycket att gå på. Bygglovsritningarna visar mest fasaden, men det framgår inga detaljer eller vad som finns bakom. Vi har lyckats återskapa utsmyckningar som med tiden plockats bort. Vi har studerat bilder och försökt att fånga tidsandan, berättar Tomas Örn.
"Tornhuset är en av Luleås signaturbyggnader. Vi är stolta att ha huset i vårt bestånd", säger projektledare Erika Sturk på Lulebo.
Vi står under presenningen på andra våningen. Det tyskinspirerade röda fasadteglet har fästs på högkant med hjälp av spikar. Varenda spik visade sig vara skadat av rost och har därför fått bytas ut.
– Vi har försökt att tänka långsiktigt. Det är en viktig byggnad som symboliserar en expansiv tid i Luleås historia. Huset är över 120 år gammalt och vår ambition är att det ska stå kvar minst lika länge till, understryker projektledaren Erika Sturk.
Stommen är i grovt timmer med en stensockel i granit. De arkitektoniska elementen har hämtats från nyrenässansen. Runt varje fönster finns vitputsade partier som utgjort en tidskrävande utmaning.
I delen som vetter mot stadsparken finns vita romber, som lär ha varit ett populärt motiv under nyrenässansen. Renoveringen har krävt upp till sju lager av puts.
– Under sommaren har vi haft i gång 10-12 man. Vi gör inte längre putsarbeten på det här sättet i Sverige, men tack vare kompetens från de baltiska länderna och Centraleuropa har vi lyckats återskapa bland annat tandningen ovanför husets huvudingång, förklarar Olav Engström.
"Det är både roligt och utmanande att få göra jobbet på gammeldags sätt. Man måste tänka till inför varje arbetsmoment", förklarar plåtslagaren Emil Nordberg.
När takplåten plockades bort upptäcktes tidigare okända skador på taket, vilket har försenat projektet.
I ett hörn intill tornet står plåtslagaren Emil Nordberg.
– Det är ett av mina roligaste jobb. Det tvingar en att tänka till inför varje arbetsmoment. Det är lite knepigt, men det är samtidigt utmanande att få göra jobbet på gammeldags sätt.
Restaureringen är koncentrerat till byggnadens fasad. Invändigt görs det inga förändringar.
– Jag är stolt över hur alla inblandade gått in för arbetet av själ och hjärta. Det kommer att bli så fint framåt våren när vi kan plocka bort presenningen, säger Erika Sturk.
Året är 1910. Tornhuset har en affär på markplanet och på gatorna färdas man med häst och vagn.