âJag vill gĂ€rna Ă„tervĂ€nda till Ukraina efter att kriget tagit slut. Det kĂ€nns viktigt att med egna ögon se hur mycket som förstörts och hur levnadssituationen Ă€r i mitt gamla hemland, men min framtid finns hĂ€r i LuleĂ„â, förklarar Veronika Marchenko.
â Det första som jag gör varje morgon Ă€r att titta pĂ„ nyheter. Jag mĂ„ste fĂ„ veta vad som hĂ€nt under natten. Jag försöker verkligen tĂ€nka pĂ„ annat, men det lyckas Ă€ndĂ„ alltid trĂ€nga sig in. I mitt huvud finns bara tankar om kriget, berĂ€ttar Veronika Marchenko.
Under de senaste tolv mÄnaderna har mycket förÀndrats. Den hÀr gÄngen genomförs intervjun pÄ svenska.
â Att lĂ€ra sig svenska Ă€r inte lĂ€tt, men jag har pluggat hĂ„rt för att kunna anpassa mig bĂ€ttre. Just nu studerar jag pĂ„ introduktionsprogrammet för Ă„rskurs 7-9, förklarar Veronika Marchenko.
Varje dag pratar hon med sin 67-Äriga mormor som Àr kvar i Ukraina. Mormor vÀgrar att lÀmna sitt hem. Trots nÀrheten till Kiev Àr staden Ostrog Àn sÄ lÀnge förskonad frÄn bombningar eller raketanfall.
PÄ ytan kan stadslivet se ut som vanligt, men de vÀpnade striderna orsakar stora störningar i leveranser av el, mat och andra förnödenheter.
â Jag har sagt till alla mina lĂ€rare och rektorer att jag mĂ„ste ringa mormor varje dag. Hon har bara elektricitet under ett par timmar varje dag. DĂ€rför mĂ„ste jag ringa till henne nĂ€r jag Ă€r i skolan.
Vad sÀger mormor?
â Att hon inte Ă€r ledsen. Hon lĂ„ter normal. Hon frĂ„gar alltid hur vi mĂ„r, men vill inte prata om hur hon har det. Hon vill stanna i sitt hem, men jag och mamma tycker att hon mĂ„ste komma hit.
Hon drömmer om att starta ett eget företag gĂ€rna inom skönhetsbehandlingar. âDet kan bli i LuleĂ„. Jag trivs i den hĂ€r staden och med alla mĂ€nniskor hĂ€r. De har hjĂ€lpt Ukraina.â
För ett Är sedan var Veronika Marchenko en av de tvÄ första ukrainska eleverna i LuleÄs gymnasieby. I somras valde kompisen Valeria Zlaman att flytta till Polen för att utbilda sig inom IT-sÀkerhet.
Nu finns hÀr tio ukrainska gymnasister. Veronika Marchenko kallar dem för "ett litet team". De samlas alltid till en gemensam skollunch. Det ger en möjlighet att tala sitt modersmÄl. Kriget Àr nÀrvarande i alla samtal.
â NĂ€r vi trĂ€ffades första gĂ„ngen var det jĂ€ttesvĂ„rt för nĂ„gra av flickorna kommer frĂ„n stĂ€der som blivit utsatta för strider. En av oss har upplevt rysk ockupation. Hon berĂ€ttade allt. Om hur ryska soldater sköt mot bilar, hur de stoppade bilar och sökte igenom allas mobiltelefoner, men ocksĂ„ om nĂ€r det hördes barns skrik frĂ„n sönderbombade hus. Vi bara satt dĂ€r och grĂ€t. SĂ„dana historier gör mig illa. Varför gör de sĂ„ hĂ€r? Om Ryssland vill visa sin styrka, varför gör de det genom att skjuta civila och barn?
Hon understryker att en dag nÀr kriget Àr över vill hon ÄtervÀnda till Ukraina för att med egna ögon se förödelsen, men ocksÄ levnadssituationen för hennes landsmÀn.
Men framtiden finns i LuleÄ, betonar hon.
â Det bĂ€sta som jag upplevt under Ă„ret har varit att trĂ€ffa alla mĂ€nniskor frĂ„n Sverige. De Ă€r vĂ€nliga och frĂ„gar om vi behöver hjĂ€lp. Man blir glad nĂ€r man ser ukrainska flaggor pĂ„ stan. Att jag har lĂ€rt mig att tala svenska lite bĂ€ttre har hjĂ€lpt mig att fĂ„ ett jobb pĂ„ en restaurang dĂ€r jag kan arbeta pĂ„ kvĂ€llar och helger. Nu försöker jag fĂ„ arbete inom hemtjĂ€nsten.
Vad tÀnker du om framtiden?
â Jag vill stanna. Ibland kan jag drömma om att fĂ„ leva ett liv som en vanlig mĂ€nniska och fĂ„ ha kul. Det var lĂ€nge sedan. Jag vill vara med min familj och kanske studera vidare. I dag Ă€r min plan att starta ett företag som gör skönhetsbehandlingar.